Huvudmeny

Hej forskare!

”Det är ingen barnlek att lära sig att låtsasleka”


Bild på Mikael Jensen
Mikael Jensen forskar om hur barn lär sig att leka låtsaslekar med andra barn och om hur kommunikationen i klassrum skulle kunna bli bättre och mer stimulerande. Han gillar byggklossar och beskriver sig själv som en ”varför-människa”.

Varför blev du forskare?

– För att jag vill strukturera, analysera och sammanfatta. Och för att jag är nyfiken av mig. I skolan var jag nog en jobbig unge som alltid frågade varför, men på universitetet kunde jag blomma ut just därför.

Har du någon förebild i forskarvärlden?

– Ja, där kan jag nämna två. Den amerikanske psykologen Andrew Meltzoff, som har gjort banbrytande studier på barns imitationsförmåga och visat att den troligen är medfödd. Och utvecklingspsykologen Michael Tomasello, som bland annat har jämfört inlärningen hos apor med den hos människor, så att vi kan förstå vad som är speciellt för oss människor.

  • Är universitetslektor i pedagogik vid Högskolan i Borås.
  • Doktorerade 2008 med avhandlingen Kognitiv utveckling och låtsaslekens mysterier.
  • Är utbildad barnskötare och fritidspedagog och har arbetat i barnomsorg och på skolor i flera västsvenska kommuner.
  • Har utöver pedagogik även studerat till exempel kognitionsvetenskap, sociologi, antropologi, statsvetenskap, humanekologi och filosofi.
  • Har just skrivit ett läromedel om lekteorier, att använda i förskollärarutbildningen.
  • Använder internetsidan www.ord.se mycket, både för översättningar från engelska till svenska och från svenska till engelska. ”Men en del fackuttryck finns inte med där.”
  • Har skrivit och medverkat i mer än tio böcker som bland annat har med lek, lärande och kommunikation att göra.
  • Tycker om klossar, som lego och kapla, för att de har så ospecificerade användningsområden. Men tycker att det är tveksamt om de verkligen är leksaker, eftersom man konstruerar med dem. ”Men när man har konstruerat något kan man ju använda det för att leka.”

Du forskar bland annat om lek – varför då?

– Jag började fundera på lek när jag arbetade på ett fritidshem, där barnen inte lekte särskilt mycket. Men när en grupp med nya 6-åringar kom till gruppen, lekte de intensivt och fick med sig hela övriga gruppen. Det var då jag blev intresserad av lekens förutsättningar.

Vad är det viktigaste du har kommit fram till i din forskning?

– Inom lekforskningen har jag tittat på hur det funkar när barn ska både förstå och visa sina egna och andras avsikter i låtsaslek. Till exempel hur man visar att man låtsas dricka ett glas vatten bara genom att hålla handen som om man hade ett glas och göra rörelser och miner som om man dricker. Där har jag kommit fram till att detta är mer komplicerat än man har trott tidigare, eftersom barnen både ska visa vad de låtsas göra och stämma av hur detta uppfattas av andra. Det är ingen barnlek att lära sig låtsasleka, men det är troligtvis viktigt för att kunna kommunicera inlevelsefullt och tydligt när de blir äldre.

Och i klassrumsforskningen?

– Där är jag speciellt intresserad av hur frågor används. Att läraren slänger ur sig frågor hela tiden, men bara väntar sig ett visst svar och det inom kort tid. Genom att vänta lite mer på svaret och vara öppen för elevernas egna funderingar tror jag att fler elever kan bli engagerade. De kan också lära sig bättre och bli mer kritiskt tänkande, vilket är precis sådant som läroplanen säger att skolan ska stimulera.

Vilken är din favoritmetod inom forskningen?

– Minst två olika: Observationer inklusive videoobservationer och experiment med hög ekologisk validitet. Det sista betyder till exempel att jag gör experiment där barn tittar på filmer av andra barn, men att de gör det i sin vanliga förskolemiljö, där de känner sig trygga.

Vad är det mest förvånande du har upptäckt i din forskning?

– En sak som förvånade mig mycket hände när jag visade filmer av barn som lekte hund genom att krypa på alla fyra och låtsasskälla. Treåringar som såg filmen och skulle berätta vad barnen på filmen gjorde, sa att ”de ropade”. De förstod inte att barnen lekte hund. Men för fyra- och femåringar var det helt självklart att barnen på filmen låtsades vara hundar.

Vilka fördomar har du märkt att folk har om forskare?

– Barn brukar tro att forskare kan allt. Andra tycker att forskare är konstiga, pratar konstigt och tänker konstigt. Det stämmer nog ibland, för en del gör sig ganska svårbegripliga. Jag försöker att vara mer lättillgänglig, och hoppas att jag lyckas med det.

Min forskning på en skala:
20 % kompetensutvecklingstid, då jag fördjupar mig inom de områden jag undervisar i, som lärande och lek.
10 % administration
35 % undervisning, som föreläsningar och seminarier
30 % examinationer och bedömningar
5 % handledning av studenter på både grund- och avancerad nivå. 

Vad gör du på fritiden?

– Haha, som forskare har man inte särskilt mycket fritid! Jag skriver böcker om min forskning, till exempel. Men bortsett från det gillar jag film, musik och att vara i naturen. Det brukar jag också ägna mig åt och allra helst tillsammans med dem jag tycker mycket om.

 

Vad gör du om tio år?

– Sannolikt samma saker som idag.

Text och foto: Lena M Fredriksson

Läs mer

Den här artikeln har publicerats i högskolans forskningsmagasin 1866. Läs mer om magasinet här.