Huvudmeny
Mätt bebis

Amning är mer än mat

Ny forskning visar att amning berör existentiella dimensioner hos kvinnan, oavsett om amningen är svår eller välfungerande. Att låta kvinnans amningsberättelse leda vägen i vården kan hjälpa kvinnan att känna sig trygg.

– Amning väcker frågor om hur en bra mamma och kvinna är. Och den påverkar mammans och barnets relation, oavsett om amningen är välfungerande eller inte, säger Lina Palmér, forskare i vårdvetenskap vid Högskolan i Borås och Linnéuniversitetet.

Lina Palmér har i sin doktorsavhandling ”Amning och Existens: Moderskap, sårbarhet och ömsesidigt beroende vid inledande amning” genomfört 23 intervjuer med 16 kvinnor som vill amma.

Lina Palmér

I avhandlingen studerar hon hur kvinnor upplever både välfungerande amning och amningssvårigheter. Hon undersöker också vad som gör att kvinnor slutar amma eller fortsätter, trots svårigheter. Dessutom har hon gjort en analys av en fallstudie av en mamma som fortsatte amma i nio månader, fast hon hade det väldigt svårt.

– Min forskning visar att vården och samhället måste se amning som något mer än att mamman överför mjölk till barnet. Vården kan inte bara fokusera på mjölkproduktion och barnets vikt, man ser inte hur kvinnan mår genom att titta på vågen eller på kvinnans bröst, säger hon.

Mamma-barnrelationen är sårbar

Om amningen fungerar väl är det ett privilegium förunnat kvinnan och kan vara ett sätt att utvecklas. Det stärker relationen mellan mamman och barnet och mamman känner sig duglig.

Amning i siffror
- I genomsnitt ammades 96 procent helt eller delvis vid en veckas ålder. Vid sex månaders ålder var andelen 63 procent.
- Vid två månaders ålder helammar (enbart ammar) 66 procent av mödrarna och vid fyra månader helammar 52 procent i Sverige. Endast 14,5 procent helammar, så som rekommenderas, vid 6 månaders ålder.
- Det finns stora regionala skillnader: Under barnets första sex månader är amningsfrekvensen högst i Stockholm, Uppsala och på Gotland och lägst i Västmanland och Jönköping.
- Statistiken avser barn födda 2012 som följts upp under sitt första levnadsår.
Källa: Socialstyrelsen

– Många vill amma och påbörjar amning. Efter en kort tid händer något som gör att också många slutar det första halvåret. Men vad vill kvinnan själv? Vill hon sluta? Eller vill hon egentligen fortsätta men känner att det är för svårt?

När det uppstår svårigheter känner sig kvinnan ofta besviken och som en dålig mamma. Det väcker känslor att barnet inte tycker om henne. Mamman kan också bli arg på barnet.

– Många kvinnor lämnas själva då det omgivande samhället tror att de ska klara amningen på egen hand. Men då kraschar allt. Man känner sig vilsen i moderskapet och det blir en kamp med barnet, samhället och vården, säger Lina Palmér.

När kvinnorna möter vården handlar det mesta om mjölkproduktion och barnets vikt. Vårdarna tar på mammans kropp och bröst och hon känner sig som ett objekt.

Dessutom utsätts de för något som Lina Palmér tolkar som ett kulturellt förtryck. Det grundar sig i att samhället tar amning för given och därför ska kvinnan klara det på egen hand utan behov av stöd. Det gör att mamman även om hon vill sluta ibland inte vågar, för att hon är rädd för vad andra ska tycka.

– Men det är en kvinnlig rättighet att amma, att sluta amma och att få den vård som behövs för att må bra under amningen, säger Lina Palmér.

I Sverige finns en amningsrekommendation och det lyfts ofta i statistiken hur många som väljer att sluta amma, men ingen frågar mammorna varför.

Hon tycker att vården måste bli bättre på att förstå att handlingen amma eller att sluta amma är aktiv och medveten. Och beslutet att sluta ofta föregås av en lång, svår och ensam kamp hos kvinnan.

– Många kvinnor som slutar amma känner skuld, men de gör det för att ta ansvar för relationen till barnet, för att hon och barnet inte ska glida ifrån varandra.

En mammas kamp

En del av avhandlingen är en fallstudie av en mamma som fortsatte att amma i nio månader trots stora svårigheter. En del i det svåra var den kroppsliga förändring som amning för med sig och att ensam vara den som ska svara an på barnets behov av både närhet och näring.

– Hon upplevde amningen som oerhört jobbig, men kunde och vågade inte sluta, för då upplevde hon att både hon själv och omgivningen skulle tycka att hon var dålig, berättar Lina Palmér.

Folk i hennes omgivning tyckte att hon skulle sluta amma och börja med ersättning istället. Men det spädde på kampen att fortsätta.

– Hon fortsatte amma för att visa sig duglig både för sig själv men också inför andra människor. Genom att fortsätta amma trots svårigheterna stärkte hon sig själv och sitt eget självförtroende. Hon vägrade sluta för då trodde hon att hennes svaghet skulle visa sig.

Amningssvårigheterna väckte mycket jobbiga känslor inom mamman. Och hon var arg på sitt barn. Ilskan mot barnet var ett sätt för henne att lägga över skammen för sina svåra amningskänslor på någon annan. Ilskan mot samhället och vårdarna var också påtaglig. Ilskan blev som en drivkraft för henne att fortsätta amma.

– Det var ingen som frågade henne hur det var, utan alla ville ge henne lösningar. Det kunde ha räckt att någon frågade: ”hur är det?”.

Sedan måste man också ta ansvar för det svar som ges. Här finns en vårdande potential som kan stärka kvinnor, menar Lina Palmér.

– Detta visar tydligt att det finns mycket mer att förstå kring amning än enbart amningsstatistik. De existentiella dimensionerna kring amning blir inte synliga i statistiken. Min avhandling har potential att utveckla vården, men också att flytta debatten i samhället så att den tar utgångspunkt i kvinnors perspektiv istället för enbart i statistik och medicinska faktorer kring amning, säger Lina Palmér.

Amningssamtal ska leda vägen

De kvinnor som fortsätter trots svårigheter och där amningen sedan blir välfungerande har ofta hittat någon som ger stöd så att de känner sig trygga i amningssituationen. Det kan vara en person i vården eller familjen.

– Det handlar om att känna existentiell trygghet.

Hon förklarar att det inte finns någon quick fix med enkla lösningar som till exempel att sluta amma eller ge ersättning.

– Det viktigaste är att få dela situationen med någon, säger Lina Palmér.

Hon föreslår i sin avhandling att låta kvinnans amningsberättelse leda vägen i vården. Om kvinnan får berätta om sina känslor kring amning, och blir lyssnad på, ökar det känslan av trygghet.

Hon tycker att vården ska be om kvinnans amningsberättelse redan när hon är gravid, följa upp den på BB och sedan när hon går på besök inom barnavården. Och det räcker inte att ställa en ja- eller nejfråga under graviditeten – ”Vill du amma?”, utan berättelsen måste få utrymme genom hela vårdförloppet.

– Och det är lika viktigt när det kommer till andra barnet. Det finns en risk att mamman har utvecklat en amningsrädsla och inte vågar prova igen.

– Vårdpersonal måste förstå att amning påverkar kvinnan existentiellt. Därför måste vården ha ett vårdvetenskapligt kvinnoperspektiv förenat med det medicinska perspektivet när det gäller amning, säger Lina Palmér.

Text: Anna Kjellsson
Bild: Henrik Erickson
Porträtt: Suss Wilén