Huvudmeny
Illustrerad bild, små forskare arbetar med stora papper

Forskningen som påverkar kulturpolitiken


Kulturen uppstod före ekonomin och politiken, ja till och med före demokratin. Ändå är det relativt få som forskar kring hur kultur bekostas och organiseras. Där är Högskolan i Borås unik i Sverige. I år fyller Centrum för kulturpolitisk forskning 20 år och firar med en nystart.

I forskarrummet på Universitetsbiblioteket i Göteborg sitter Linnéa Lindsköld och läser statliga utredningar och andra styrdokument. Hon har fått i uppdrag av Myndigheten för kulturanalys att titta närmare på hur begreppet mångfald har använts i den moderna svenska kulturpolitiken från 70-talet fram till vårbudgeten i år.

– Det jag redan har sett är att mångfald i kulturpolitiken inte betydde detsamma på 70-talet som idag. Då användes begreppet mångfald i betydelsen att alla sorters kulturella uttryck bör omfattas av kulturpolitiken. Senare användes det mer kopplat till individer, som att olika folkslag har olika sorters kultur med sig. Och ännu längre fram kommer jag se att man börjar ifrågasätta om en individ verkligen kan representera en kultur.

Linnéa Lindsköld gör uppdraget inom ramen för Centrum för kulturpolitisk forskning, KPC, vid Högskolan i Borås, där hon är en av en handfull forskare. KPC startade som ett initiativ av den dåvarande prefekten på Bibliotekshögskolan, Romulo Enmark, som ville ta ett nationellt ansvar för den kulturpolitiska forskningen. Han anställde kulturvetaren Jenny Johannisson – idag vicerektor för forskning på högskolan – för att bygga upp en organisation. Och 1996 drog verksamheten igång på allvar med en nyanställd professor och en nordisk konferens. Forskningen har hela tiden haft en tydlig nordisk prägel, och ingår i en grupp nordiska forskningsmiljöer, varav den största finns i Finland. Men den har även internationella kopplingar. Jenny Johannisson är ordförande för en internationell sammanslutning för kulturpolitisk forskning, The International Conference on Cultural Policy Research Scientific Committee.

Centrum för kulturpolitisk forskning, KPC

Verksamma forskare

Anders Frenander, Jenny Johannisson, Linnéa Lindsköld, Roger Blomgren, KatarinaMichnik och Catarina Eriksson. Forskningsområden
Regional kulturpolitik, kvalitetsbegrepp, svensk kulturpolitisk historia samt politik kring läsning och bibliotek.
Tre kulturpolitiska tendenser
– Högerpopulistiska partier såväl i Norden som i Europa som vill bryta med den förhärskande kulturpolitiska visionen om ett starkt offentligt stöd till ett självständigt konstliv.
– Kulturen blir allt mer ett instrument för politiken att nå andra mål. Kultur ses som ett medel för en region eller en kommun att locka besökare, få ökad tillväxt eller skapa en identitet.
– Delaktighet blir allt viktigare inom kulturpolitiken. Kultur ses som ett sätt att få med sig medborgarna, att få alla att vara med och skapa, inte bara de professionella.

Ideologisk kulturpolitik

KPC är också ansvarig utgivare för Nordisk kulturpolitisk tidskrift, som är det viktigaste forumet i Norden för nya forskningsresultat. Ett färskt exempel är Linnéa Lindskölds jämförande undersökning av de högerradikala skandinaviska partiernas kulturpolitik, det vill säga Sverigedemokraterna, Dansk Folkeparti och norska Fremskrittspartiet. Den kom till eftersom Linnéa Lindsköld var frustrerad över att forskare sällan tittar närmare på den ideologiska aspekten av kulturpolitiken. Det beror delvis på att kulturpolitikens innehåll knappast skiljer sig åt från parti till parti. Med undantag från de högerradikala.

– De har en tydlig kulturpolitik som inte ser ut som den skandinaviska kulturpolitiken från 70-talet och framåt, utan snarare som den såg ut på 1890-talet. Den nationalistiska dimensionen är tillbaka, som går ut på att kulturpolitiken fokuserar på ett identitetspolitiskt nationsbyggande, inte på att stötta konstutövande, säger Linnéa Lindsköld.

Statligt stöd till kultur

I studien hittar Linnéa Lindsköld en dubbeltydighet i de högerradikala partiernas kultursyn. Å ena sidan vill de att de statliga stöden ska minska för att öka kulturens frihet, å andra sidan ska staten avgöra vad som är svensk, dansk eller norsk kultur och gynna den på bekostnad av en tänkt multikulturalism. Sverigedemokraterna är det mest radikala av de skandinaviska partierna, eftersom de också skriver vilken sorts kultur som bör få stöd, berättar Linnéa Lindsköld.

– Man kan ju tycka att Sverigedemokraternas idé att pengarna ska gå till konstruktiv och demokratisk kultur låter rimlig. Men om man tänker ett steg längre innebär det att man vill att politiker ska bedöma kulturen, något som alla demokratier i väst är väldigt restriktiva med, säger hon.

Kulturpolitisk kunskap

På Bibliotekshögskolan sitter professor Anders Frenander. Sedan början av 2000-talet är han en nyckelperson i den kulturpolitiska forskningen på Högskolan i Borås, inte minst med sin kartlägg¬ning av svensk kulturpolitisk historia som bland annat har resulterat i boken ”Kulturen som kulturpolitikens stora problem – Diskussionen om svensk kulturpolitik fram till 2010”.

Numera är Anders Frenander deltidspensionerad, men är ändå i full fart med att planera KPC:s framtid. Centrumet är en av sex forskningsmiljöer på högskolan som har fått ett särskilt stöd från och med i år. Det gör att området kanske kan utökas med någon ytterligare forskartjänst. Men området kommer även att stärkas under 2017 med två nya kurser i kulturpolitik på masternivå. Och i ett nytt samarbete med Västra Götalandsregionen planerar Anders Frenander det han hoppas ska bli en återkommande nationell kultur-politisk konferens, den första i sitt slag. Målet är kort och gott att utöka forskningen.

– Det finns många omrIllustrerad bild, forskare sitter på en trave böcker och jobbaråden inom kulturpolitiken som vi behöver mer kunskap om. Ett sådant är EU:s kulturpolitik. Den är på ett sätt icke-existerande, samtidigt som man driver kulturhuvudstad och frågor om upphovsrätt och annat som griper in i kulturlivet. En annan sak är att undersöka varför alla partier tycker så lika om kulturpolitiken. Den är ju av tradition präglad av socialdemokratisk ideologi, men vad skulle en genuint tydligt liberal kulturpolitik kunna vara? säger Anders Frenander.

Många av de forskningsresultat som kommer fram via KPC kommer till användning när de politiska besluten sedan ska fattas.

– Forskningen är viktig, utan den hade det bara handlat om tyckanden och känslor. Utan kunskap blir politiken mer av skott i mörkret, menar Anders Frenander.

Kulturpolitiken i siffror

Regeringen (2016) 13,7 miljarder*
• Folkbildning 3,9 miljarder
• Kulturområdesövergripande verksamhet 1,95 miljarder (bl.a. Statens kulturråd, regionstöd)
• Museer och utställningar 1,5 miljarder
• Teater, dans och musik (bl.a. Dramaten) 1,3 miljarder
• Kulturmiljö (bl.a. Riksantikvarieämbetet) 929 miljoner
• Kulturskaparnas villkor (bl.a. Konstnärsnämnden) 401 miljoner
• Film 335 miljoner
• Litteraturen, läsandet och språket 316 miljoner (bl.a. Myndigheten för tillgängliga medier)
• Medier (bl.a. Statens medieråd) 91 miljoner
• Bildkonst, arkitektur, form och design 81 miljoner (bl.a. Statens konstråd) Regionerna (2013) 3,6 miljarder
Över hälften går till folkrörelser samt teater och dans.
Kommunerna (2013) 10,3 miljarder
Tre fjärdedelar går till bibliotek samt allmän kulturverksamhet.
Källa
Regeringskansliet, Myndigheten för kulturanalys och rapporten ”samhällets utgifter för kultur 2012-2013".

*Hela området kultur, medier, trossamfund och fritid: 13,7 miljarder (13,8 i regeringens förslag till budget 2016). Då ingår också bland annat Riksarkivet, bidrag till idrotts- och ungdomsverksamhet, stöd till trossamfund och Lotteriinspektionen.

Svårt att få pengar till kulturpolitisk forskning

Samtidigt är forskarna på KPC ense om att det svårt att få pengar till kulturpolitisk forskning. Det är inget prioriterat område, precis som kulturen i sig inte står högst i kurs bland politiker. Svårast att få pengar till är projekt med kritiska frågeställningar.

– Det är ingen som vill betala en forskare att kritiskt granska kulturpolitiska satsningar. De är ju nästan alltid lovvärda, som att öka tillgängligheten eller inkludera nya grupper i samhället. Men som forskare kan man inte utgå från att kultur per definition är något gott. Jag brukar säga till mina studenter, som ofta har en stark tro på kulturens inneboende godhet, att den går att använda på väldigt många sätt. Det syns kanske främst i diktaturer, där det första de styrande gör är att ta kontroll över medier och konstutövande, säger Linnéa Lindsköld.

Just därför är det viktigt att det bedrivs forskning om kulturpolitik.

– Jag tror man kan lära sig mycket av ett samhälle genom att se på hur dess kulturpolitik ser ut. Det handlar i grund och botten om vilka verktyg som används för att styra kreativitet, idéer och tankar, avslutar Linnéa Lindsköld.

Läs mer

Läs mer om Centrum för kulturpolitisk forskning - KPC

Mer om Linnéa Lindsköld

Mer om Anders Frenander

 

Text: Emma Engström
Illustration: Emma Hanqvist