Huvudmeny

PreHospen – förkämpar för tidig vård

Den första vården är ofta den viktigaste, men sällan den mest prioriterade hos beslutsfattarna. PreHospen  – en  centrumbildning som är ledande i  Norden på prehospital forskning – har jobbat i snart 20 år på att förändra det.

Från sjuktransport till avgörande bedömningsenhet – ambulanssjukvården kräver en helt annan kompetens i dag, medicinsk och vård­vetenskaplig, än för några decennier sedan.  Det insåg Västra Götalandsregionen redan 1999, när de etablerade PreHospen, som då kallades för ett regionalt centrum för prehospital vård, vid Högskolan i Borås. Idag är det en av sex centrumbildningar vid lärosätet.

– Då, när det grundades, var det uttalade målet att stärka yrkeskompetensen och utbildningen hos ambulanspersonalen, den stora gruppen ambulanssjukvårdare skulle få högskolekompetens. Forskningen har sedan vuxit fram successivt med åren, säger Birgitta Wireklint Sundström, docent i vårdvetenskap och föreståndare vid PreHospen.

Hon har varit med från början, och sett hur PreHospen under snart två decennier blivit till ett nav för utvecklingen av ambulanssjukvård i Sverige.

Mindre prioriterat område

Ambulansutryckningarna ökade successivt, under perioden 2010–2015 med nästan 30 procent. Samtidigt har akutsjukvården på sjukhusen skurits ner och specialiserats, vilket innebär att vårdansvaret hos ambulanssjuksköterskorna blivit större.

– Ambulanssjukvården har alltid varit mindre prioriterad, alltid varit steget efter sjukhusvård när det kommit till forskning och utbildning. Det var vaktmästarna som en gång i tiden började köra ambulanserna, sedan dess har man räknat med att det bara ska ordna sig där utanför dörren. Det gör det inte av sig självt, säger hon.

Utsatt som vårdare

Birgitta Wireklint Sundström började sin karriär som narkossjuksköterska i Umeå under mitten av 1970­talet. På den tiden existerade ingen specifik utbildning för prehospital vård, och sjuksköterskor från anestesikliniken fick turas om att bemanna vårdarplatsen i helikoptern när svårt sjuka patienter skulle transporteras söderut till specialkliniker.

En speciell resa har etsat sig fast i minnet. Den hon fick tillbringa ensam med ett nersövt barn i helikoptern mellan Umeå och Uppsala. Barnet var bara något år gammalt, och hade problem med luftvägarna.

– Jag drömmer mardrömmar om den resan än i dag, säger Birgitta Wireklint Sundström. Jag minns hur ensam jag kände mig. Och oförberedd. Du är väldigt utsatt som vårdare i de situationerna.

Barnet överlevde transporten, men inte mycket längre.

– Det tog hårt på mig, och var en av alla erfarenheter som fick mig att vilja utveckla den prehospitala vården. I dag finns det sjuksköterskor som jobbar enbart med de här uppdragen och är bättre förberedda. Men det är paradoxalt att man fortfarande är så ensam ute på fältet, där resurserna är begränsade, medan man är fler inne på sjukhusen där resurserna är mycket bättre.

Hjärtstoppsforskning en av grundstenarna

PreHospens forskning är lika bred som den är djup. Hjärtstoppsforskningen har sedan starten varit en av grundstenarna, med Johan Herlitz (numer professor emeritus) som nav. Han var med och drog i gång det nationella kvalitetsregister, Swedish Cardiac Arrest Register, som samlar data från alla fall av hjärtstopp i Sverige, och mycket av den forskning som bedrivits på PreHospen tar plats i de svenska riktlinjerna för hjärt­ lungräddning.

Totalt har forskargruppen inom PreHospen handlett sju disputerade ambulanssjuksköterskor, och framöver förväntas de blir många fler.

– Vi hade gärna samverkat mer med sjukvården, men ute på verksamheterna vet man inte än vad man ska göra av en disputerad ambulans­sjuksköterska, säger Birgitta Wireklint Sundström.

Vårdbedöming ett starkt område

Ett av PreHospens starkare områden på senare år är arbetet inom vårdbedömning och beslutsfattande. Birgitta Wireklint Sundström disputerade 2005 med avhandlingen ”Förberedd på att vara oförberedd – en fenomenologisk studie av vårdande bedömning och dess lärande i ambulanssjukvård”, där hon var, internationellt sett, en av de första forskarna att angripa ambulans­personalens arbete som vård, och inte endast medicinsk bedömning.

2011 togs spåret vidare av Magnus Andersson Hagiwara, universitetslektor i vårdvetenskap och även han föreståndare för PreHospen. Han är ambulanssjuksköterska i grunden och kör fortfarande ambulans under somrarna. Resten av året ägnar han åt sin roll som forskare på PreHospen.

Ambulanspersonalens bedömningar är avgörande för om patienten ska stanna hemma med egenvård, uppsöka vårdcentral, transporteras direkt till undersökning och behandling eller till akuten. Att som tidigare alltid ta vägen via en akutmottagning är på många håll bortrationaliserat.

– I alla ambulanser finns en fysisk pärm med bedömningsråd, säger Magnus Andersson Hagiwara. Den är på 272 sidor, utan register. Jag vet få som använder den.

Datoriserat bedömningssystem

I sin avhandling, som han disputerade med 2014, utvecklade han ett datoriserat bedömningssystem. Delar av det systemet används i dag i ambulanserna i England, även om det är vidareutvecklat.

– Det systemet jag utvecklade används inte i Sverige. I vissa regioner finns andra digitala system, men i Västra Götaland används fortfarande pärmen.

Han menar att det tar lång tid att imple­mentera forskning i verksamheten och att både e­hälsa och digitalisering går trögt i landstingen på grund av till exempel upphandlingsprocesser.

– Men det pågår ett arbete med upphandling av it­system inom Västra Götalandsregionen, där har jag varit involverad i min roll som forskare, säger Magnus Andersson Hagiwara.

Forskning inom militär sjukvård

Även militär sjukvård omfattas av PreHospens forskning. Kristina Lundberg, doktorand i vårdvetenskap vid Högskolan i Borås och Jönköping University, färdigställer under hösten sin avhandling om etik bland legitimerad sjukvårdspersonal inom Försvarsmakten.

Läkare och sjuksköterskor har sina etiska koder om att alltid hjälpa alla människor och inte tillfoga skada. Inom den militära kontexten kan de etiska koderna komma i konflikt med Försvarsmaktens primära uppgifter, nämligen att behöva döda en annan människa, vilket då kan skapa etiska konflikter.

I USA och Storbritannien har den etiska diskussionen kring den militära sjukvårdspersonalens roll vuxit sedan kriget mot terrorismen bröt ut efter 11 september 2001, under vilket läkare bland annat medverkat vid förhörsmetoder som gränsar till tortyr.

Inom den svenska Försvarsmakten är de etiska problemen av en annan karaktär, men kan då vara desto svårare att hantera eftersom gränserna är otydliga, säger Kristina Lundberg.

– I grund och botten handlar det om var gränsen går mellan vad sjukvårds­personal kan och får göra? säger hon. Som sjuksköterska eller läkare är ditt uppdrag att lindra, bota och rädda liv. Samtidigt är man verksam inom För­svarsmakten, som övar för att faktiskt ta människoliv.

Två professioner med diametralt olika uppgifter som ska samarbeta, vilket inte är det lättaste att hantera, menar Kristina Lundberg. Framför allt med tanke på den lojalitet som uppstår personer emellan när man är ute på gemensamma uppdrag.

Diffusa gränser

– Legitimerad sjukvårdspersonal ska inte stå vakt, enligt folkrätten, och inte skjuta första skottet, fortsätter hon. De får hjälpa och vårda lokalbefolkningen  – men vad händer om de berättar saker som kan användas som militärt underrättelsehämtande? Gränserna är diffusa, och som enda sjukvårdare är det inte lätt att stå upp ensam mot ett militärt befäl.

Kristina Lundberg, som själv har en bakgrund som bataljonspastor i Kosovo och Afghanistan, har intervjuat såväl sjukvårdare som officerare om erfarenheterna från fältet. Avhandlingen innehåller även en mer filosofisk, resonerande del kring sjukvårdspersonalens roll och folkrätten inom modern krigföring, samt ett moment där sjukvårdspersonalen själva fått resonera kring specifika etiska problem.

Hon hoppas att resultaten kan sporra till bättre förberedelser på etiska problem för sjukvårdspersonal – och då inte bara för dem i stridsmiljö.

– Är det något Försvarsmakten är bra på är det att drilla sina soldater i förväg, vilket gör att de inte behöver ta itu med de etiska funderingarna när de väl hamnar i en akut situation. I ett stressat läge gör man det man blivit drillad till. Men alla som jobbar i prehospital miljö stöter på etiska problem.  Sjukvårdspersonalen borde få mer utbildning om och erfaren het av etiska problem innan de utsätts för dem på fältet.

Nationell samordning saknas

Under snart två decennier har PreHospen jobbat för en profilering av den prehospitala vården, genom forskning och utbildning. De är även engagerade i den nationella diskussionen, och skriver debattartiklar när det behövs, bland annat om behovet av flera utbildade ambulanssjuksköterskor. En annan stor fråga på agendan är bristen på nationell samordning inom ambulanssjukvården, behandlingsriktlinjerna varierar för mycket mellan landstingen.

Forskargruppen håller till i högskolans gamla tegelbyggnad i Borås, har i dag tio heltidsanställda och ser sig som ledande i Norden på sitt område. Förhoppningen är att alla andra snart ska veta det också.

– Som med all annan forskning är vi dåliga på att nå ut, säger föreståndaren Magnus Andersson Hagiwara. Målet är att inom några år vara den självklara referensen när det kommer till prehospital vård. Det är oss folk ska ringa.

– Ja, vi ska leda utvecklingen, säger Birgitta Wireklint Sundström. Kompetenshöjningen inom ambulanssjukvården sedan vi startade för 18 år sedan är imponerande, men vi kan inte ta något för givet med tanke på sjuksköterskebristen.

Hon är 65 år, ska börja trappa ner inför pension om ett år, men visar inga tecken på att slå av på takten.

– Det kryper i kroppen på mig, man måste kämpa vidare, säger hon. När jag jobbade som narkossjuksköterska på 70­talet minns jag hur jag kunde känna mig instängd i operationssalen. Här på PreHospen finns det så många möjligheter, jag vill vara med att driva utvecklingen framåt. Och kompetensfrågorna och tidig bedömning kommer bara bli viktigare med åren. PreHospen är mitt i samhället, vi är alltid där folk behöver oss som mest.

FAKTA

PreHospen – Centrum för prehospital forskning

Centrumbildning på Högskolan i Borås, med målsättning att öka kunskapstillväxten inom den prehospitala vården. Bedriver flervetenskaplig forskning i nationell och internationell samverkan, som bland annat integrerar vårdvetenskap, medicin, medicinsk teknik och informatik inom verksamheterna larmcentral, ambulanssjukvård, akutmottagning, primärvård och kommunal hälso- och sjukvård. Grundat 1999, centrumbildning sedan 2015.

PreHospen arrangerar årligen ett forskningssymposium om prehospital akutsjuk-vård, en heldag där aktuella projekt presenteras av  forskare, doktorander och magisterstudenter främst från Västra Götalandsregionen. Nästa symposium sker den 8 mars 2018.

Ambulanssjuksköterska avser den profession som genomgått en specialistsjuksköterskeutbildning med inriktning mot ambulanssjukvård.

Utbildningar:

  • Specialistsjuksköterskeutbildning med inriktning mot ambulanssjukvård, 60 högskolepoäng
  • Masterprogram i vårdvetenskap med  inriktning mot vårdande i högteknologisk och prehospital miljö, 60 högskolepoäng

Läs mer om utbildningar inom vårdvetenskap.

Text: Christian Naumanen
Foto: Suss Wilén