Huvudmeny

Stötdämpare, hjälpfröknar och kramar

Redan i förskolan är det tydligt att det spelar roll om vi är flickor eller pojkar och vilka förväntningar som därmed finns. Eller rättare sagt: Redan i unga år avgör sociala och kulturella normer och värderingar varför vi har våra roller i livet.

Porträttbild av Ylva OdenbringUniversitetslektor Ylva Odenbring vid Högskolan i Borås har nära studerat samspelet mellan dels barn, dels barnen och de vuxna i en förskola, förskoleklass och grundskolans årskurs ett. För ungefär tre år sedan disputerade hon med avhandlingen ”Kramar, kategoriseringar och hjälpfröknar”. I den tittar hon närmare på vad som både kroppsligen och verbalt uttrycktes mellan barnen och de vuxna. Detta för att kunna se vad som egentligen konstruerar kön.

Avhandlingen består av två delstudier. Den första delstudien baseras på videoobservationer från ett tidigare större forskningsprojekt. Här studerade Ylva Odenbring 5-7-åringars interaktion på mikronivå i förskola, förskoleklass och årskurs ett. Den andra delstudien baseras på en fältstudie i en förskoleklass under en dryg termin.

– Jag tittade på en rad saker, men ville här i första hand se om det fanns återkommande mönster hos deltagarna och hur de kan tänkas ha förstått det hela. Jag ville veta hur positionerandet går till och om könet är avgörande för det, berättar hon.

Roller som barnen bär livet ut

Ylva Odenbring lägger stor vikt vid att jag som lekman ska förstå vad hon menar. Tid är viktigt, både för att kunna bedriva forskning och för att förklara sammanhangen för oss som inte sysslar med detta dagligen. Själv har hon lagt ner många år på sin forskning om könskonstruktioner inom utbildning.

– Jag tycker att det är intressant att studera, just detta med varför samspelen ser ut som de gör. Många gånger är förväntningarna olika på pojkar och flickor, men frågan är varför det måste se ut på detta vis. I vilket sammanhang uppstår dessa mönster och varför? I vilken ålder börjar vi ge barnen de roller de sedan bär med sig hela livet?

– Jag är klassiskt nyfiken och vet att bara genom metodiskt arbete går det att få veta hur det fungerar i verkligheten.

Fakta Ylva Odenbring                                          Universitetslektor vid Institutionen för Pedagogik, där hon har en kombinerad utbildnings- och forskningstjänst.
Undervisar inom Masterprogrammet i pedagogiskt arbete, lärarprogrammen samt OPUS-programmet.
Disputerade i maj 2010 med avhandlingen ”Kramar, kategoriseringar och hjälpfröknar - könskonstruktioner i interaktion i förskola, förskoleklass och skolår ett”, vid Göteborgs Universitet. Avhandlingen används numera som kurslitteratur vid Institutionen för Pedagogik.

Flickor som ”stötdämpare”

Hon kallar förskoleklassen som hon studerade under en dryg termin ”Bläckfisken”. Där fanns under observationstiden flera pedagoger, alla kvinnor. Gruppen bestod av något fler pojkar än flickor och det var en omtyckt förskoleklass, dit föräldrarna gärna valde att placera barnen om det gick.

Ylva berättar att under samtal med pedagogerna visade de en tydlig ambition att arbeta med jämställdhetsfrågor, att helt enkelt försöka utmana traditionella förväntningar relaterade till kön. Trots detta fanns tydliga mönster, som kan relateras till just konstruktioner av kön. Till exempel var det, trots att de var i minoritet, endast flickorna som fick uppgiften som ”Stötdämpare”.

– Eftersom några av pojkarna var lite stökigare, hade det blivit kutym bland pedagogerna att placera flickorna bland pojkarna. Rollen som stötdämpare såg jag faktiskt inte en enda gång hos pojkarna. När jag efter observationerna genomförde enskilda samtal med pedagogerna berättade de att kön var sekundärt för dem, att det var individen som var viktigast. Samtidigt beskrev de barnen på ett tydligt olikt vis. När de pratade om pojkarna var de individer, medan de mest benämnde flickorna i termer av en grupp.

5-7-åringar inga oskrivna blad

Ett annat resultat av forskningen är något mer överraskande. Det finns en välkänd term inom könsforskningen som heter ”Hjälpfröken”. Ylva Odenbring har definierat en hjälpfröken som ett barn som hjälper pedagogerna på olika vis. Tidigare studier av just detta har visat att det vanligen är flickor som får denna roll. Men i förskoleklassen Bläckfisken visade det sig att barnets kön var sekundärt, med helt andra skäl till varför någon blev hjälpfröken för en speciell aktivitet.

Ytterligare en sak som är riktigt intressant med Ylva Odenbrings forskning är vad hon såg när det gäller de kroppsliga kontakterna, till exempel kramar.

– Alla, oavsett kön, utnyttjade och använde de kroppsliga handlingarna, bland annat kramar. Det jag såg var att pojkarna oftast kramade pojkar och flickorna kramade flickor, och då för att de hade en nära kamratrelation.

Ylva Odenbring säger sammanfattningsvis att barn i 5-7-åldern inte på något vis är oskrivna blad. De har redan tidigare påbörjat konstruktionen av kön, samtidigt som de påverkas fortlöpande. Trots den bästa av förutsättningar konstrueras kön genom enkla vardagsbestyr, fast det går att påverka förväntningarna.

Vill öka förståelsen

Avhandlingen har fått en hel del uppmärksamhet nationellt och internationellt och fortfarande återstår mycket efterarbete för Ylva Odenbring, till exempel att skriva ytterligare vetenskapliga artiklar om resultaten.

Enligt Ylva Odenbring finns det flera syften med att studera könskonstruktioner. Dels för att öka förståelsen kring hur förväntningar byggs kring flickor och pojkar, dels för att förebygga fördomar och att medvetandegöra kring jämställdhetsfrågor.

– För mig är forskning om könskonstruktioner och sociala strukturer grunden för att öka kunskapen, för att på sikt kunna skapa en förändring mot ett bättre samhälle. För än är knappast förskolan eller skolan jämställd avseende kön, den är inte ens jämlik, avslutar Ylva Odenbring.

Text: Gunnar Fägersten Novik
Artikeln har ursprungligen publicerats i högskolans magasin 1866.