Huvudmeny

Nyfiken på bibliotekariernas verklighet

Hon är programansvarig för bibliotekarieutbildningen, lärare, doktorand med avhandling i sikte inom en snar framtid samt medredaktör för en alldeles nyutgiven antologi om folkbibliotekens politiska historia. Att Jenny Lindberg utmanas av variation står ganska klart.

Porträttbild på Jenny Lindberg Det är jubileumsår för Institutionen Biblioteks- och informationsvetenskap/Bibliotekshögskolan (BHS) och lagom till 40-årsfesten, och för den delen även bokmässan i Göteborg som nyss gick av stapeln, utkom antologin Styra eller stödja? Svensk folkbibliotekspolitik under hundra år.Professor Anders Frenander och Jenny Lindberg är redaktörer.

– Med den här boken har vi både försökt att se de stora dragen i utvecklingen och vad som varit konstant, alltså det som ständigt har betydelse i  all biblioteksverksamhet, säger Jenny.

Det är viktigt att kunna spåra bakåt i tiden för att förstå de förändringar som sker nu, poängterar hon, liksom att siktet också är ställt framåt. Ett av kapitlen handlar om svenskarna och folkbiblioteken på 2000-talet, hur biblioteken faktiskt används nuförtiden och vilken betydelse de har för medborgarna.

– Själv har jag skrivit om mitt favoritämne: bibliotekarieprofessionen, säger Jenny Lindberg. Många betonar den närmast eviga uppgiften att ordna och tillhandahålla material, men en profession som vill vara relevant och behövd i samhället, måste utvecklas i samklang med samhällets övergripande utveckling och det har verkligen skett för bibliotekarierna.

I sitt kapitel har hon särskilt tittat på den tekniska utvecklingen. Och hon konstaterar att om det finns två ytterlighetsgrupper, med teknikoptimister å ena sidan och dem som stretar emot tekniken å den andra, så finns det också ett stort kollektiv däremellan som förmår omsätta de klassiska biblioteksidéerna med hjälp av nya redskap.

– Att bibliotekarier är en nyfiken profession och framsynta aktörer i sin samtid blir väldigt tydligt i den undersökning jag har gjort. Och med vår utbildning finns också alla möjligheter att utvecklingen fortsätter så.

Fakta Jenny Lindberg                                             Familj: Gift med Ola. Två ganska stora barn, Viggo och Vera, samt tre bonuspojkar.
Bor: Alingsås.
Fritid: Film, föreningsliv, racketsporter, simning, fritidshuset vid Mjörn.
Vill: Göra en positiv skillnad för andra och kunna inspirera.
Kan:
Formellt sett är jag kultur- och konstvetare och har snart genomgått forskarutbildningen i biblioteks- och informationsvetenskap.
Är:
Nyfiken på mycket.
Okänd talang:
Hyfsad skytt.

Studenternas verklighet

Sedan ett drygt år tillbaka är hon programansvarig för bibliotekarieutbildningen tillsammans med kollegan Monika Johansson. I den rollen brinner Jenny för att studenterna ska peppas under utbildningen och få med sig spännande idéer, både för att kunna vara lite hälsosamt kritiska när de kommer  ut i arbetslivet och för att kunna bidra till utvecklingen av framtidens bibliotek.

– Jag vill att våra studenter inte bara ska kliva in på sina nya arbetsplatser och försöka lära sig ”hur man alltid har gjort”. Visst måste man alltid anpassa sig, men det är också viktigt att ha tilltro till sin egen kompetens.

Hon önskar att studenterna verkligen tar vara på möjligheterna att bygga upp den metakunskap som akademisk kompetens innebär, det vill säga att man både tränar och skärper sin kritiska blick.

– Jag tycker att det är viktigt att inte bara gå här i tre år och vänta på att få komma ut i någon slags verklighet. Här finns en verklighet, för lärande och för reflektion! Det är väsentligt att de gör det bästa av tiden här och utnyttjar den, så att de är väl rustade när de står inför sin yrkesgärning.

Att föra ut forskningsresultat till biblioteksverksamheter av olika slag är en annan hjärtefråga för Jenny Lindberg. Liksom att det ömsesidiga utbytet mellan akademi och yrkesverksamheter är så stort som möjligt.

– Ja, det tror jag att hela biblioteksfältet mår gott av. Till exempel är mentorprojektet en bra kontaktyta mellan högskolan och biblioteks- och informationsverksamheter på fältet. Vi ska inte tro att vi ska sudda ut skiljelinjen, för vi håller på med olika saker, men genom gott samarbete blir hela professionen mer relevant.

Avhandling om bibliotekarier

Nästa år räknar Jenny Lindberg med att vara klar med sin egen avhandling, som har fokus på bibliotekariernas informationssökning och den egna professionella kunskapsfördjupning.

– Jag tittar bland annat  på hur man kan utvecklas och hur man förhåller sig till den forskning som kommer från det biblioteks- och informationsvetenskapliga området. När jag har intervjuat bibliotekarier säger de – ungefär som andra yrkesgrupper – att det inte finns så mycket tid för sådant. Cheferna säger till dem att ”det är bra om du hänger med”, men det blir lite upp till var och en.

Den här typen av kompetensutveckling borde inte vara ett individuellt projekt utan ett professionellt, menar Jenny Lindberg. På arbetsplatserna bör det skapas infrastruktur för hur kunskap ska spridas och forskning diskuteras.

– En sjuksköterska begår ju tjänstefel om hon inte håller sig uppdaterad med de senaste rönen inom forskningen. Men en bibliotekarie är snarare ”lite extra duktig” om hon eller han läser en artikel och håller sig uppdaterad.

I början av 2000-talet var Jenny Lindberg själv student på BHS. Dessförinnan hade hon arbetat som konstpedagog på museum i Alingsås och ville bredda sin kompetens. Men hon blev kvar.

– Jag tyckte att det man jobbade med här var så intressant, så jag blev värvad som lärare när jag var klar 2002. Först som vikarie och sedan till en doktorandtjänst. I min forskning är jag väldigt nyfiken på vad det innebär att bli bibliotekarie, men jag har inte lyckats bli det själv, säger hon och skrattar.

Hennes plats är definitivt akademin. Inom forskning och undervisning får hon utlopp för sitt engagemang och sin nyfikenhet och lust.

– Jag tycker att det är väldigt spännande att få fördjupa mig i något. Att tänja på tankarna, genom att sätta saker och ting i olika perspektiv. Det är en intellektuell utmaning som är rolig.

Du verkar väldigt aktiv inom många områden, hur hinner du med?

– Ja, jag vet inte, jag är en soffpotatis också mellan varven... men det som känns angeläget och roligt är svårt att låta bli, helt enkelt. Är jag lite självkritisk kan jag säga att jag tenderar att ha väl många bollar i luften ibland. Jag kan önska att jag var lite mer metodisk, men samtidigt håller jag mig kreativ och engagerad när det finns en variation i det jag jobbar  med.

Hon är mån om att hitta lugna stunder också. Hon njuter av att umgås med familjen, maken Ola Pilerot som också arbetar på BHS, och sina egna och hans barn. Även om det blir en hel del jobbsnack i hemmet, är det viktigt för Jenny att också kunna koppla av. Hon har stort filmintresse, som hon säger både kan leda till en djupare förståelse av världen, men också vara total verklighetsflykt.

– Och så mår jag enormt bra av att gå ut och lufta mig i naturen, jag är en stor naturälskare och så här års är det svårt att hålla mig borta från svampskogen. Att bara vara, i en kravlös miljö, det är väldigt välgörande.

Text: Pia Mattzon
Foto: Lena M Fredriksson