Huvudmeny
Bild på Bengt Persson Foto: Lars Ardarve

Pedagog som tagit ställning

– Här håller vi på med kontinuitetsskog. Det innebär att man sparar träd i olika åldrar och bara avverkar delar av skogen vart tjugonde år ungefär. Resten får växa vidare.
Pedagogikprofessorn Bengt Persson kliver hemtamt omkring i sin skog och visar hur man kan sköta den på ett humanekologiskt, uthålligt sätt.
Det går som en röd tråd genom Bengt Perssons liv. Yrkesvalet var ett politiskt ställningstagande och såväl det som forskningen, hans boende och sätt att bruka skogen hänger ihop. Allt har samma syfte: att bidra till ett uthålligt samhälle.

Text: Lena M Fredriksson
Foto: Lars Ardarve

Men låt oss ta det från början. Bengt Persson, som växte upp i Borås, rände runt med de andra barnen på Sjöbo och var inte särskilt intresserad av skola och läxläsning. Han var ungefär som vilken liten kille som helst, även om han i viss mån var en som gick sin egen väg – till exempel köpte han en systemkamera när kompisarna köpte moppe.

– Jag var intresserad av bilder och ville dokumentera verkligheten runt mig, säger han. Hur fotograferandet och mörkrumsarbetet gick till tog jag reda på genom att läsa om det.

Efter gymnasiet började han plugga matematik i Göteborg. Men han tyckte ganska snart att det blev ointressant.

Det var ungefär dit han hade kommit innan han började få fatt på den röda tråden i sitt liv, som dök upp när han läste en bok om slöseriet med ändliga resurser, Före – efter, en diagnos, av Gösta Ehrensvärd.

– Jag läste boken flera gånger. Den gav mig impulsen att bli lärare, för jag insåg att jag som lärare skulle kunna påverka kommande generationer och på så vis arbeta för ett uthålligt samhälle. Det var ganska skönt att komma dit, för tidigare hade jag och mina kompisar suttit och diskuterat allt elände i världen, men inte sett någon lösning, vilket känts rätt otäckt. Nu hittade jag ett sätt att vara med och påverka.

Sagt och gjort, han utbildade sig till mellanstadielärare i Jönköping, och började följa sin röda tråd. Efter utbildningen jobbade han ganska många år som lärare. Valet föll på att arbeta på små skolor på den västgötska och dalsländska landsbygden.

Det märks att Bengt Persson redan då var en strukturerad person med ambition att leva som han lär. Inför yrkeslivet bestämde han sig för att bara arbeta ett läsår på varje skola.

– Det gjorde jag för att inte riskera att fastna någonstans. Jag ville skaffa erfarenheter och flytta när det passade mig.

Disputerade med en kritisk analys av specialpedagogisk verksamhet

Under åren som lärare växte ett intresse för specialpedagogik fram, vilket resulterade i att han vidareutbildade sig till speciallärare. Därefter blev arbetet koncentrerat på små grupper av elever som hade flyttats ut ur de ordinarie klasserna.

– Vi hade det trevligt tillsammans i smågrupperna, men trots det blev jag snart klar över att det arbetssättet inte var någon bra lösning, säger han. Flytten från klassen gick ut över elevernas sociala liv och det blev någon sorts pedagogisk skedmatning i smågrupperna. Hur väl barnen än trivdes hos mig så var det inte bra för dem att separeras från de vanliga skolklasserna och kamraterna.

I sitt arbete som speciallärare hade Bengt Persson alltså en kritisk syn på hur specialpedagogiken fungerade inom det svenska skolväsendet. Det här ledde så småningom till att han tog steget till att börja forska inom området.

Efter att ha disputerat med en kritisk analys av specialpedagogisk verksamhet fortsatte forskarbanan ända till en professur i specialpedagogik vid Göteborgs universitet. Därifrån sa han sedan upp sig för en liknande tjänst vid Högskolan i Borås.

Fördelarna med arbetet i Borås är att det är kortare väg att pendla till jobbet och att det är kortare beslutsvägar på jobbet. Båda dessa faktorer tilltalar honom och stämmer väl med hur han vill ordna tillvaron. Han är nöjd med beslutet att byta universitet mot högskola, även om det lyftes på ett och annat ögonbryn i den lite finare universitetsvärlden när han gjorde sitt val.

I sitt arbetsrum i en av högskolans korridorer visar han rapporter och andra skrifter och berättar om sin forskning. Han har i många år har intresserat sig för inkludering, det vill säga hur man kan undvika att lyfta ut elever ur den ordinarie klassen. Det är viktigt att så långt det är möjligt ge alla barn det stöd de behöver inom den vanliga undervisningen, så att de kan vara kvar bland sina klasskamrater.

Bengt Persson Foto: Lars Ardarve"Barnen känner sig ofta utanför"

Ett särskilt forskningsprojekt som belyser detta är högaktuellt just nu. Det handlar om hur man i Essunga kommun på tre år lyckades vända elevernas resultat dramatiskt, från att ha varit nästan sämst i Sverige till att bli allra bäst.

– När öppna jämförelser mellan skolor i Sveriges kommuner presenterades för första gången, år 2007, visade det sig att endast 76 procent av de som hade gått ut nian i Nossebro skola i Essunga kommun var behöriga till gymnasiets nationella program. Det var det näst sämsta resultatet i Sverige.

Men tre år senare var resultatet alltså helt annorlunda. Då var samtliga elever från Nossebro skola behöriga till gymnasiet!

– Det man hade gjort på skolan var bland annat att slopa de små grupperna. Tidigare hade mer än var femte elev varit flyttad från sin klass för undervisning i en annan grupp. Nu fick alla elever gå i vanliga klasser, vilket lösgjorde resurser så att det ofta kunde vara två lärare i klassen. Lärarna i kommunen fick också vidareutbildning och man såg till att ha stöd från aktuell forskning och vetenskap i alla åtgärder.

Nu följer forskare från Högskolan i Borås hur eleverna från Nossebro lyckas i gymnasiet. Både Bengt Persson och hans fru Elisabeth, som också är forskare i pedagogik, är engagerade i att intervjua eleverna.

Studien om Essunga har väckt stort intresse runt om i Europa och syftet med forskningen är att hitta de bästa sätten att utnyttja de resurser som finns, för att generera kunskap om undervisning och lärande. Den kunskapen kan komma andra barn till godo.   

– Det är ju i all välmening som man har skapat små grupper för att ge specialpedagogiskt stöd, men om man ser att barnen inte når kunskapsmålen måste man ju fråga sig vad det är man håller på med. Barnen känner sig ofta utanför när de inte ingår i den vanliga klassen. Enligt färsk dansk forskning finns det inga belägg för att inkludering skulle vara negativ, vare sig för barnen som behöver särskilt stöd eller för de övriga barnen i den vanliga klassen. Detta vill vi titta närmare på och sprida till såväl politiker som lärarprofessionen.

Inkludering ett av högskolans sex lokala mål

Bengt Persson har helt nyligen startat en ny forskargrupp på Högskolan i Borås, Working Group for Research and Capability in Inclusion and Welfare. Den leds av honom och en gästprofessor som heter Julie Allan. Dessutom ingår ytterligare fyra disputerade forskare i gruppen.

– Det känns fantastiskt inspirerande och vi kommer till exempel att kunna åta oss forskningsuppdrag från Specialpedagogiska skolmyndigheten. Vi kommer också att kunna göra kompetensutvecklingsinsatser ute i kommuner för både lärare och politiker och även dra igång ytterligare forskningsprojekt. Intresset för de här frågorna är mycket stort just nu och vi i Borås ligger långt framme, bland annat tack vare att vi så tydligt uttrycker vår ståndpunkt.

I de lokala målen för lärarutbildningen vid Högskolan i Borås är inkludering ett av sex lokala mål. En så tydlig inriktning hör inte till vanligheterna. Det betyder att alla lärarstudenter i Borås ska fundera på hur det de läser i varje kurs ska kunna användas så att alla elever får tillgång till det, alltså även elever med olika typer av hinder och funktionsnedsättning.

– Tidigare har sådana tankar och diskussioner nästan alltid varit förlagda till särskilda kurser i specialpedagogik, men nu har vi integrerat det i alla delar av lärarutbildningen. Vi har också märkt att det här är frågor man funderar på ute på landets skolor. Många lärare och rektorer vänder sig till oss för att få hjälp och stöd med hur man ska kunna bygga upp en inkluderande verksamhet.

Bengt Persson
Ålder:
63 år
Bor: i K-märkt gammalt hus i Torstad utanför Borås.
Familj:
Fru och två vuxna barn.
Fritid:
Det är en livsstil att bo så här. Jag brukar skogen och sköter byggnaderna.
Har: Ett par Citroën 2CV. De symboliserar enkelhet, begriplighet och resurssnålhet.
Läser: Försöker läsa lika mycket skönlitteratur som facklitteratur. En ny favorit är Tomas Bannerheds Korparna. Annars är favoriten Sven Delblanc, en stor epiker vars sista böcker är skoningslöst självutlämnande. Är medlem i Delblancsällskapet sedan länge.
Är bra på: Att strukturera tillvaron. Att hålla isär och hålla samman.
Vill göra: Kommer inte på något. Det jag vill göra det gör jag, vill jag inget så gör jag inget.
Vill inte: Vara slav i konsumtionssamhället. Det går sådär, eftersom det är svårt att kombinera en ideal livsföring med att ha ett jobb. Jobbet kräver ju till exempel rätt mycket resande.
Vågar:
En hel del. Som forskare måste man våga ta risker och vara påhittig.
Stolt över: Våra barn.
Önskar: Mer av mänsklig insikt. Vi måste engagera oss för ett uthålligt framtida samhälle. Klimathot och resurser som håller på att ta slut är en realitet. Jag vill bidra till insikt och förståelse för vad som kan hända om vi inte gemensamt agerar.

Sättet att se på inkludering är ett uttryck för Bengt Perssons tro på nödvändigheten av ett uthålligt samhälle och det stämmer väl med hur han själv strävar efter att leva.

– Tack vare att mitt jobb anknyter till mina grundvärderingar kan jag utveckla dem i yrket, och det ger stor tillfredsställelse. Gemenskap över gränser är en del i en långsiktig strategi för att skapa beredskap i samhället att klara påfrestningar. Det är något man måste arbeta för på alla nivåer, eftersom vi kommer att drabbas av omfattande utmaningar som en följd av hur vi lever idag.

Egentligen vet vi ju alla att vi håller på att köra slut på jordens resurser. Men trots det agerar vi inte i tillräcklig utsträckning. Bengt Persson menar att det som fattas är en djupare förståelse för vad som håller på att hända.

– Därför behövs långsiktig och målinriktad utbildning om hur vi ska hantera hoten, från grundskolan och upp till universitetsnivå. Utbildning är helt centralt för framsteg, men också för välbefinnande hos medborgarna.

Att leva som man lär

Nu sitter han i familjens kök i det gamla huset i Torstad och berättar. Väggklockan tickar tryggt, vedspisen sprakar och trasmattorna ligger där de ska på trägolvet.

Här är Bengt Perssons framtoning mer skogsbonde än pedagogikprofessor, hur mycket hans arbete och fritid än överlappar varandra. Samtalet handlar om både skog och pedagogik, men här i köket blir det mer tal om bygden och naturen än om skolan.

Gården har varit i släktens ägo i många generationer, men det är egentligen inte så viktigt hur den historien ser ut. Av större betydelse är att det här går att leva på ett harmoniskt och resurssnålt sätt med miljöhänsynen som ledstjärna.

– Jag och min fru brukar den skog vi äger. Vi värmer vårt hus med ved och undviker onödiga resor så gott vi kan. Men det går inte att helt och hållet leva som man lär – det är svårt att kombinera ett sådant liv med ett aktivt yrkesliv.

Han visar den gamla handskrivna lagaskiftesboken från 1856 som visar hur byinvånarna enades om att ansöka om laga skifte i byn. Då fanns det sju gårdar i Torstad, och gårdsägarna skrev en gemensam ansökan som sedan kungjordes i kyrkan. Två av gårdarna var lite större, medan fem var ungefär jämnstora. Skiftesförrättaren bestämde att de två större och en av de andra skulle ligga kvar, medan de övriga flyttades.

– Man hittade lösningar för hur de som flyttade skulle kompenseras. Det man strävade efter var det gemensammas bästa, trots att det innebar en olägenhet för fyra av bönderna.

Den av de mindre gårdarna som fick ligga kvar var hans farfars fars gård, den vi sitter i just nu. Anledningen att det var den som fick ligga kvar var troligen, enligt Bengt Persson, att hans farfars far kunde läsa och skriva och därmed argumentera på ett trovärdigt sätt. En skomakare på ett torpställe hade lärt honom läsekonsten.

– Se där vilken makt det ligger i utbildning och kunskap! Och det gäller än i dag. Det betyder att det ligger en väldig omakt i att inte kunna ta fram eller ta till sig text, och därför är det viktigt att utbildningssystemet hittar vägar att ge alla människor sådana färdigheter.

Efter skiftet fick byn ett blomstrande uppsving. Hela byn elektrifierades och vattenfallet i den lilla ån användes för el, sågverk och kvarn med början på 1930-talet. Det behövdes ingen införsel av petroleumprodukter, eftersom dragdjuren stod för transportkraften.

Byn med de sju gårdarna kunde då försörja omkring 50 personer.

– För att lyckas krävdes det samarbete. Det fanns plats för alla i byn, såväl utvecklingsstörda som fysiskt handikappade. Då producerades årligen 100 000 liter mjölk och minst 1 000 kubikmeter sågade trävaror i byn, idag köper man sina mjölkpaket och sina brädor i stan. Varför kan vi inte ändra på det – vi är ju bildade människor? Det gör mig matt, och det är då jag går ut och hugger ved...

Vi tar en sväng på ägorna och får titta på olika skogsområden: det lilla hägnet där man odlar bok och ek, kontinuitetsskogsbruket där lövträd i möjligaste mån sparas och där man inte kalhugger, utan låter det finnas träd i olika åldrar så att delar av skogen kan avverkas ungefär vart tjugonde år. Och den ståtliga, uppvuxna granskogen som ser sådär John Bauersk ut, med mosstäckt och kullrig mark.

– Jag och min fru avverkar själva och transporterar virket ut till vägen, vilket betyder att skotare som lastar 20 ton inte är välkomna. Därför kan vi fortfarande använda de smala gamla skogsvägarna, och behöver inte anpassa drivningen till gigantiska maskiners behov.

Tack vare att han arbetar deltid, med ett par dagar ledigt varje vecka, hinner han med att ta vara på skogen och sköta gården.

– Det ger mycket att få arbeta med kroppen, säger han. Och även om jag räknar på hur mycket lön jag förlorar så går det ihop, eftersom jag kan värma huset med egen ved, reparera byggnader och maskiner. Plus att jag slipper resa till stan så mycket. Det är ett gott sätt att leva.

 

Mitt liv i texter:

Lantmäteriboken från laga skifte i Torstad by 1856.
”Visar hur de sju gårdarna här i byn gick ihop för att hitta en lösning som skulle gynna bygemenskapen, trots att flera av gårdarna då fick ett sämre läge. Ett fantastiskt exempel på hur man kan sätta det gemensammas bästa före det individuellas. 

Om kriget kommer, en skrift från Krigsmakten 1961.
”En ryslig liten publikation på 50 sidor med svartvita, ödesmättade bilder, som jag som tolvåring läste i smyg och förfasades över.”

Bob Dylans Highway 61 revisited från 1965.
”Den är fortfarande ett mästerverk! På den tiden lyssnade man på låtarna på Radio Luxemburg innan skivan hade kommit ut i Sverige. Det var något helt nytt som kom, och som inte liknade något annat. Jag lyssnar fortfarande på Dylan, och har alla hans skivor i vinyl, inklusive en del bootlegs.” 

Före – efter, en diagnos av Gösta Ehrensvärd från 1971.
”Den handlar om slöseriet med ändliga resurser och jag läste den flera gånger som ung. Sedan bestämde jag mig för att bli lärare. Jag ville medverka till att kommande generationer skulle bli klokare än vi.” 

Resa i Afghanistan av Jan Myrdal, från 1960.
”Den läste jag på 1980-talet och det är en fantastisk bok som grep mig. Den handlar om en förutsättningslös resa till Afghanistan i en tolvhästars lillcittra på 1950-talet och beskriver både resan och sådant som Myrdal och Kessle upptäckte, till exempel hur arkitekturen var beskaffad för att hålla även enkla hus svala i den skarpa hettan. Gun Kessles bildkonst är lika intressant som texten i sig” 

Myten om maskinen av Alf Hornborg, från 2010.
”Den är en sentida efterföljare till Ehrensvärds bok, anpassad till vår tid och sammanfattar människans brist på samspel med sin omgivning. Boken är lite av en bibel för mig just nu.

Lyckliga i alla sina dagar, av Nina Björk 2012.
”En viktig bok som belyser frågor om makt, pengar och människors värde och som ställer mängder av obehagliga frågor, inte minst om vart den politiska människan tog vägen”.

Artikeln är hämtad ur magasinet 1866, Nr1 2013.