Huvudmeny

Hjärtefrågan driver honom varje dag

Hjärtstoppsforskaren Johan Herlitz fyller snart 69 år. Men han har inte trappat ner på  arbetet. Tvärtom. 2017 var hans mest produktiva år på 17 år,  med 27 vetenskapliga artiklar publicerade. Och resultaten av hans senaste forskningsprojekt har rönt uppmärksamhet i hela världen.

Bollar smäller mot tennisracketarna. Skosulor sladdar. En boll rullar i väg men blir snabbt uppstudsad och infångad. Det luktar gummigolv och svagt av svett. Det är full aktivitet i Lerums tennishall trots att det är mitt på dagen en torsdag.

Johan Herlitz har en fokuserad blick när han spelar. Han svingar vant sin racket genom luften. Och joggar i väg över planen för att hämta fler bollar.

Johan Herlitz
Bor: Lerum.
Familj: Fru, tre barn och fem barnbarn.
Intressen: Tennis och skönlitteratur.
Läser helst: Historiska romaner och om människoöden. Nu läser jag om Abraham Lincoln och innan  det Nelson Mandela.
Bästa bok: Rötter av Alex Haley, Milleniumböckerna och Törnfåglarna av Colleen McCullough.
Spelar tennis mot: Min fru, mina barn, barnbarn och ett pensionärsgäng.
Om jag fick leva om mitt liv: Hade jag blivit en kärlmedicinare. Tror jag hade passat bättre där än på hjärta.
Lider av: Prestationsångest. Mådde dåligt inför varje tennistävling och tittar inte om det blir straffavgörande i en fotbollsmatch.
Relation till mitt eget hjärta: Ibland slår det mig hur coolt det är med hjärtat. Det bara pumpar och pumpar. Det slutar inte. Men jag har faktiskt haft lite hjärtproblem. Men tror inte jag kommer att dö en hjärtdöd.
Gäster vid en fiktiv drömmiddag: Roger Federer,  Charlotte Kalla och Nelson Mandela.
Gör mig glad: Ett glas vin.
Gör mig arg: Datorn och mobilen när de inte funkar.
App: Lever inte med appar, är inte med i den matchen.
Favoritresmål: Nya Zeeland.

Det var i tennishallen för drygt femtio år sedan som Johans resa började, resan mot att bli professor i prehospital akutsjukvård vid Högskolan i Borås. Han har varit med och förändrat och förbättrat vården vid hjärtinfarkt dramatiskt. Allt tack vare att han la tennisen på hyllan sommaren innan tredje ring och gjorde ett nytt val i livet. Han bestämde sig för att läsa medicin.

– Det började ta emot och jag började förlora mot jämnåriga. Så jag slutade. Men jag var grymt energisk och behövde lägga min energi på något. Jag tror att jag inspirerades av min storebror som läste medicin – jag ville också göra något meningsfullt. Och jag kan fascineras över min egen beslutsamhet, säger han.

Han berättar att när han hade bestämt sig för att sluta med tennis ville pappans chef träffa honom.

– Min pappa var handelsresande och hans chef var en riktig höjdare, högsta chefen, och en inflytelserik man. Jag fick träffa honom på Park Avenue i Göteborg.

Chefen sa: ”Jag ser efter den kommande generationen och om du vill gå i din pappas fotspår så kan du vända dig till mig, jag kan se efter din karriär.”

– Ledsen, svarade jag, jag ska läsa medicin. Jag bara nobbade honom, 18 år gammal. Och den energi jag hade lagt på tennisen la jag nu på studierna.

Mer än femtio år har gått sedan dess. Han har under det gångna året publicerat mängder av vetenskapliga artiklar. Han har inte skrivit alla själv, men har varit aktiv i samtliga.

Under hösten 2017 avslutades ett projekt där Johan Herlitz var en av de ansvariga forskarna. Det visade att syrgas inte är nödvändigt vid hjärtinfarkt – ett resultat som väckt uppseende i hela världen och listades i december av Dagens Medicin som en av de tio viktigaste forskningsnyheterna 2017. Mer om det lite längre fram.

Vid tillfället för intervjun har han tre aktuella opponentuppdrag. Han handleder ett tiotal doktorander och håller på att registrera två nya. Och är verksam i flera forskningsprojekt. Samt undervisar.

Jag tror att jag inspirerades av min storebror som läste medicin – jag ville också göra något meningsfullt.

– Jag har aldrig varit så lycklig som jag är nu. Nästan varje morgon känner jag glädje för att hjärnan fortfarande fungerar, jag kan spela tennis och så vidare. Livet är behagligt. För även om jag inte har gått i pension så har kraven minskat. Jag kan ta en ”day off ” om jag vill, säger han.

Johan har valt sitt favoritställe i Borås för intervjun. Café Bakgården. När han stiger in genom dörren noterar han en klisterlapp på glasrutan som meddelar att stället har en hjärtstartare. Han knackar glatt på märket med fingret.

Han väljer en kopp kaffe och en kokostopp och tar plats vid ett bord långt in på caféet. De andra cafégästerna slamrar och sorlar. Tvärs över gatan från caféet ligger Caroli kyrka och kyrkklockorna ringer. Ljudet letar sig dämpat in till caféet. Han sitter tyst en stund och tänker tillbaka på sig själv då han började läsa medicin, han skrattar.

– Jag var ingen Florence Nightingale. Min läkargärning kom ur den där krisen då jag slutade med tennisen.

Nästa vägskäl i livet kom när han gjorde sin allmäntjänstgöring (AT) på sjukhuset i Lidköping. Han beskriver sin AT som två fantastiska år. Mycket tack vare överläkaren Birger Svedberg som var en stor inspirationskälla.

– Han är den duktigaste doktor jag någonsin träffat. Han kunde allt om medicin. Han gick upp varje morgon klockan sex och läste på, sedan samlade han oss unga läkare mellan klockan åtta och halv nio för att berätta om de senaste rönen. Birgers morgonbön kallade vi det.

Egentligen ville han vara kvar i Lidköping och bli medicinare som Birger Svedberg.

– Men när min AT var slut och jag frågade honom om råd om vad jag skulle göra sa han: ”Du som är så ambitiös måste åka till ett universitetssjukhus”.

Redan första sommaren på Sahlgrenska Universitetssjukhuset fick han erbjudande om att påbörja doktorandstudier i ett projekt som skulle utreda om det gick att begränsa utbredning av hjärtinfarkt med medicin.

Hjärtinfarkt
Hjärtinfarkt innebär förlust av hjärtmuskelceller  orsakad av långvarig akut syrebrist (hypoxi), till följd av att en blodpropp har bildats i kranskärlen i hjärtat. Detta upplevs ofta som bröstsmärta, men kan också ge diffusa symtom. Akut hjärtinfarkt är den vanligaste dödsorsaken i Sverige.
Källa: Wikipedia

Det var en ny tanke. På den tiden, i slutet av 1970-talet, stod läkarna handfallna när patienter kom in med hjärtinfarkt. De kunde inte göra mycket mer än vänta på att patienterna skulle dö.

– Nu skulle jag undersöka om det gick att ge en medicin som heter Seloken tidigt och på så sätt bromsa hjärtinfarkten. Jag höll på med projektet i fem år.

Planen var att skriva avhandlingen och sedan åka tillbaka till Lidköping för att arbeta som överläkare.

– Men mina studier visade ett positivt resultat, det var bra att ge behandlingen. Eftersom det var en helt ny princip, blev det ett kraftfullt gensvar. Än i dag får alla patienter med hjärtinfarkt Seloken.

Som doktor på medicinkliniken fick Johan Herlitz åka runt hela världen och föreläsa. Och han fortsatte forskningen om läkemedelsgruppen betablockerare, vilken Seloken tillhör.

– Jag ville fortfarande bli medicinare. Men fick rådet att försöka bli specialist på hjärtsjukdomar istället, eftersom jag hade forskat så mycket på det. Jag var egentligen tveksam, jag var ingen riktig hjärtdoktor, tyckte jag.

– Men när jag gick över till kardiologen kom jag aldrig därifrån. Det fanns för mycket intressanta idéer. Jag blev en slags kardiologisk epidemiolog. Jag är intresserad av hjärtat, men inte av att operera och sätta in pacemakrar, utan mer av sjukdomspanoramat och hur det går att behandla sjukdomar medicinskt. Någon kirurgisk hjärtdoktor är jag inte.

Energin som han hade spenderat på tennisen och sedan flyttade till studierna, den la han, när han började på  Sahlgrenska, på att fördjupa sig inom medicin. Nu gav han sig hän åt hjärtat.

Det manifesterade sig i pärmar. Hundratals pärmar fyllde hemmet. Först om alla kroppens organ, sedan om hjärtsjukvård.

– Min familj har inte alltid haft det så lätt. Jag hade tre små barn samtidigt som jag skrev min avhandling och reste mycket. Min dotter frågade en gång:

”Varför sitter du och jobbar på kvällarna, får du extra betalt för det?”. Men för mig är det trivsel att sitta hemma och skriva ett vetenskapligt arbete på helgen.

För mig är det trivsel att sitta hemma och skriva ett vetenskapligt arbete på helgen.

Mitten av 1980-talet. Johan Herlitz arbetar som läkare på kardiologen. Överläkaren på avdelningen, Stig Holmberg, hade redan insett att när det gällde hjärtinfarkt var tiden av stor vikt. Han förstod att de behövde möta patienterna redan på platsen och starta behandlingen där.

Så han startade ett projekt där Johan Herlitz var med. Det gick ut på att alla som jobbade inom hjärtsjukvård ställde upp på en extra jourlinje och när SOS Alarm misstänkte hjärtinfarkt kom en bil och hämtade den som hade jour och personen åkte med ut för att ge propplösande medicin som en infusion.

Det finns ett kvalitetsregister i Sverige: ”Det Svenska Hjärtstoppsregistret”. Den del av registret som täcker hjärtstopp utanför sjukhus har fungerat sedan 1990. Samtliga ambulansorganisationer i Sverige deltar i registret, som nu är i det närmaste heltäckande. Johan Herlitz är ansvarig.

Registret kan i dag visa hur rätt ute de var med projektet, där kan man se hur viktigt det är att starta behandling snabbt. Det visar, genom att alla hjärtstoppen rapporteras in, att överlevnaden 30 dagar efter inträffat hjärtstopp successivt har ökat från mellan 4-5 procent vid sekelskiftet upp till 11 procent år 2016 mycket tack vare att tiden till behandling blivit kortare.

Det är framför allt patienter som har haft ett kammarflimmer (elektriskt kaos i hjärtat) som överlever. Bland dessa  patienter var överlevnaden i början på 1990-talet 12 procent. Det har successivt ökat till 33 procent år 2016. Tyvärr är det bara knappt en fjärdedel av patienterna som har kammarflimmer. Bland övriga patienter är överlevnaden mycket låg (cirka 5 procent överlever i dag). Siffran var ändå lägre i början på 1990-talet.

Under 1980- och 1990-talen ägnade sig Johan Herlitz mer och mer åt forskning tillsammans med ambulanssjukvården. Han involverades i projekt som rörde vården innan patienten kommer till sjukhus – den prehospitala vården.

– Drömmen om att bli medicinare i Lidköping rann bort.

I E-huset på Högskolan i Borås finns utbildnings- och forskningsmiljön PreHospen, som också är en av sex centrumbildningar på högskolan. Här arbetar forskarna med just prehospital akutsjukvård. Och här har Johan Herlitz  arbetat sedan slutet av 1990-talet och lägger sin energi på ambulanssjukvård.

– Fast nu har jag inga pärmar, nu har jag det i datorn istället.

2011 inrättades en professur på heltid som Johan Herlitz tillträdde och därmed lämnade han Sahlgrenska.

Och forskningen är fokuserad på att förkorta tiden till vård. I ett nyligen avslutat projekt har forskarna studerat betydelsen av att räddningstjänst och polis larmas ut samtidigt som ambulans, när det finns misstankar om hjärtinfarkt.

– Räddningstjänst och polis kom tidigare än ambulans i hälften av fallen. De kunde behandla snabbare och kunde öka överlevnaden. Tiden är så otroligt viktig, berättar Johan Herlitz.

Studien spelar stor roll för regionen och nu kommer forskarna att försöka sprida det även som en nationell rutin.

Redan i slutet av 1980-talet började  Johan Herlitz knyta till sig doktorander. Det två första var läkare, men sedan blev det många sjuksköterskor - där var han pionjär.

– Det måste vara 15-20 sjuksköterskor som jag har handlett. Totalt sett har jag hittills handlett 35 doktorander. Så det har blivit ganska många.

Han tror att människor som skriver en doktorsavhandling kan reagera på många olika sätt. Vissa känner nog ”en gång och aldrig mer”. Men det finns andra ytterligheter. Johan Herlitz tyckte att avhandlingsarbetet var fruktansvärt roligt.

Han tror att det beror på att projektet var speciellt. Det var i frontlinjen och han hade bra stöd från sin handledare.

– Jag har en återkommande dröm som jag har drömt i trettio år. Nu är det nog två-tre år sedan jag drömde den sist. Men i drömmen har jag skrivit samma avhandling, det är samma opponent. Och opponenten frågar varför jag är där, jag har ju redan disputerat en gång. Då svarar jag att det är ju så roligt.

– Det är nog ett sätt för mig att uppleva det igen, genom att handleda. När mina doktorander disputerar är det nästan som att jag själv gör det, förklarar han.

Resultaten från ett av Johan Herlitz senaste projekt visar att syrgas inte är nödvändigt vid hjärtinfarkt. Han berättar att konceptet att ge syrgas vid hjärtinfarkt har varit rutin i 50 år. Det har man gjort, eftersom det har varit logiskt. När det blir stopp i ett kärl i hjärtat då får den delen av hjärtat inget syre. Därför har det varit självklart att ge syrgas.

– Det finns en bild som jag brukar visa på president Eisenhower när han har fått hjärtinfarkt, efter det fick han nämligen ligga i ett syrgastält.

Men studien visade att syrgas inte påverkar möjligheten till överlevnad. Det påverkar inte heller risken för nya infarkter. Men den visade också att syrgasbehandling inte är skadligt, vilket det fanns en misstanke om.

– Det är resultat som väckt uppseende i hela världen, säger han. Det vittnar om att jag börjar bli gammal. Min forskning började med att vi introducerade ett läkemedel. Jag har varit med i många projekt där vi har introducerat nya behandlingsstrategier. Och patienter med hjärtinfarkt får idag med sig fem-sex mediciner hem. Nu har vi kommit in i en fas där det kanske är dags att avveckla.

I ett annat pågående projekt, där han själv inte deltar, undersöker forskare om det finns vissa hjärtinfarktpatienter som inte behöver Seloken – det läkemedel som han var med och introducerade.

Han förklarar att han i sin studie kunde påvisa att det var bättre att ge Seloken än att inte göra det. För att enklare förstå kan det sägas att studien visade att det är bättre att ge A än att inte ge A. Sedan dess har fler läkemedel lagts till. Och hela tiden har forskarna studerat om det är bättre att ge AB än bara A, om det är bättre att ge ABC istället för bara AB och så vidare.

– A är alltid med, alltså Seloken. När det introducerades fanns inte de andra. Men nu måste det utredas om A är nödvändigt.

I studien ingår personer med hjärtinfarkt som inte fått någon påvisbar skada på hjärtat. Hälften får Seloken och hälften inte. Skulle det finnas skador vågar man inte plocka bort läkemedlet.

– En sådan studie är minutiöst skött, följs upp och bryts i förtid om det visar sig vara farligt att låta bli läkemedlet, förklarar Johan Herlitz

Hjärtinfarkt på 1970-talet. Läkarna stod handfallna. I dag är vårdkedjan så förbättrad att patienterna kommer blixtsnabbt till behandling. Den tidiga vården har förbättrats  ordentligt.

År 2016 fick, enligt Socialstyrelsen, cirka  25 700 personer akut hjärtinfarkt i Sverige. Knappt 6 300 personer avled. För trettio år sedan var det mer än dubbelt så många som dog, 18 408 dödsfall av också många fler som fick hjärtinfarkt, 39 182 personer.

– Det har varit en jättespännande resa, jag har haft tur att vara på rätt plats i rätt tid och arbetat med rätt personer. Mitt liv hade varit något helt annat om jag hade stannat i Lidköping.

Tillbaka i tennishallen i Lerum. Johan Herlitz springer efter de spretiga bollarna från en ovan motståndare. Han slår tillbaka dem så snällt han kan.

Han sammanfattar sin historia med att det finns många utmaningar kvar i området. De sista 30 åren har vården kring hjärtstopp och hjärtinfarkt gjort otroligt stora framsteg. Han menar att det gäller att vidmakthålla detta, trots en ökande äldre befolkning och hantera dem på ett klokt sätt.

– Det tror jag är en utmaning. Och jag kan nog bistå flera år till, gissar han.

Text Anna Kjellsson
Foto Suss Wilén, Mostphotos

Läs mer om

Johan Herlitz

PreHospen