Huvudmeny
Bild på Lars Sandman som sitter på en stenmur i solnedgång vid havet

Normer i nytt ljus

Det är inte lätt för den som vill placera Lars Sandman i ett fack. Är han etikprofessorn som har skrivit en avhandling om döendet? Är han killen som har gått från fundamentalistiskt kristen till ingen gudstro alls? Är han mannen som älskar yta, kläder, housemusik och att synas? Är han forskaren som drömmer om att varva sin professur med att driva ett eget klädmärke? Ja, ja, ja och ja!
Som sagt, han är inte lättplacerad. En sak är i alla fall säker – Lars Sandman gillar att bryta mot det förväntade. 

Text: Lena M Fredriksson
Foto: Lars Ardarve

Lars Sandman märks. Han motsvarar inte alls en fördomsfull bild av en etikprofessor vid en vårdinstitution. Och samtidigt gör han faktiskt det ändå.

Men låt oss börja med utseendet. Det är lätt att göra det med Lars Sandman, för han är synnerligen intresserad av yta och klär sig därför medvetet. En föreställning om att en etikprofessor ska stå över världsliga ting som att bry sig om kläder, alternativt ha på sig säckiga manchesterkavajer och murriga mjukiströjor faller pladask när man träffar Lars Sandman. Hans klär sig medvetet. Och inte alls diskret.  

– Nej, jag vill gärna sticka ut och synas, säger han. Och jag tycker om att bryta mot en förutfattad bild av en professor i etik, om det finns en sådan. Jag har ett stort intresse för design, utseende och att dansa på klubb och jag gillar att vara spretig i min framtoning.

Han stryker sig över skägget, som ligger snällt böjt och inte alls är spretigt, och berättar i förbigående om något som hans skäggfrisör har sagt. Det är en person som han, sedan han började odla skägg för några år sedan, besöker ungefär en gång i månaden.

– Det är skönt att bli ompysslad en stund, och eftersom jag inte har något hår passar det bra att någon får pyssla med skägget i stället, säger han.

Filosofiska frågor lockade

Lars Sandman tar emot för intervju i sin och familjens lägenhet nära Röda Sten i Göteborg. Även bostaden bär tydliga spår av hans intressen och skulle lätt platsa i ett hemma hos-reportage i en inredningstidning. Smakfulla fondväggar här och var, popkonst och kluriga grafiska bilder på väggarna, ett strikt och stramt boende med accenter i starka färger och former som bryter av.

Han bjuder på kaffe i grafiskt mönstrade muggar med siffror på, och berättar gärna om sitt liv. Chosefritt, insiktsfullt och öppet förklarar han hur inget har varit utstakat: han kunde lika gärna ha fastnat för fysikstudierna och inte alls gått vidare till filosofi. Eller så kunde någon helt annan yrkesbana ha kommit i hans väg.

– Jag växte upp i Skillingaryd i Småland, mitt i bibel- och småföretagarbältet, och jag tillhörde båda, säger han. I ungdomen var jag fundamentalistiskt kristen och därför intresserad av filosofiska frågor. Men efter gymnasiet sökte jag lite olika utbildningar, mest på måfå. Jag kom att börja läsa fysik på universitetet och tänkte att det nog var guds vilja. Samtidigt läste jag någon filosofikurs på kvällstid. Men fysiken kändes inte riktigt som min grej så jag slutade med det och sökte jobb i stället.

Under tiden läste han lite juridik och företagsekonomi, men inte heller det kändes som att det var hans grej.

– Sedan jobbade jag som vårdbiträde inom äldrevård och palliativ vård, och funderade på vad jag egentligen ville göra. Efter en tid insåg jag att jag ville fortsätta och avsluta mina filosofistudier, så då pluggade jag både praktisk och teoretisk filosofi. När någon som läst min c-uppsats sa till mig att jag borde fortsätta med filosofin, och doktorera, hoppade jag på det eftersom jag inte hade något bättre att göra.

Han började med ett avhandlingsämne om hur man ska se på religiösa upplevelser. Och det kunde han ha fortsatt med om inte en man vid namn Torbjörn Tännsjö hade blivit professor i praktisk filosofi på Filosofiska institutionen vid Göteborgs universitet just då och lagt märke till Lars Sandman. Torbjörn Tännsjö tyckte att Lars Sandman verkade duktig, men att han höll på med ett för tråkigt avhandlingsämne.

– Han har sedan erkänt att han försökte få mig att vilja byte ämne genom att bara ge mig tråkiga böcker att läsa, säger Lars Sandman. Torbjörn Tännsjö hade stött på ett EU-projekt om palliativ vård och föreslog att jag i stället skulle doktorera om det, eftersom jag ju hade jobbat inom vården.

Uttråkningstekniken lyckades. Så kom det sig att Lars Sandman bytte fokus på sitt avhandlingsarbete och därefter kände att forskningen blev mycket mer intressant. Detta sammanföll med att han hade haft en period med religiösa grubblerier och att han hade tagit avstånd från den tro som hade präglat hans liv fram till dess. Den inställningen gäller fortfarande för honom – han har inte längre någon religiös tro. Det är inget dramatiskt eller stort för honom, det bara är så.

Plötsligt mullrar det till och vårt samtal distraheras av en intensiv åskskur. Vi funderar lite på om en av katterna kanske vill komma in. Men nej, det står ingen och väntar vid dörren, så vi går vidare med historien om Lars liv.

Anlitad föreläsare

Att granska döden och hur man kan förhålla sig till sitt eget döende kändes smått provocerande för den unge doktoranden som dittills hade levt sitt liv med definitiva regler om hur man skulle se på de stora livsfrågorna.

– Jag ville nu granska de idéer som florerar om hur man ska se på sitt döende, som till exempel ”du måste acceptera din död”, ”vi måste prata mer om döden” och ”det är bra att summera ditt liv inför döden”. Dessa begrepp behövde analyseras: Vadå acceptera döden? På vilket sätt? Förnufts-, känslo- eller värderingsmässigt? Vadå prata? Hur då? Jag ville också försöka ta reda på om sånt här verkligen bidrog till att göra livet, och döendet, bättre.

När avhandlingen var klar visade det sig att den uppskattades bland personal inom den palliativa vården, som ju arbetar med döende patienter och därför ofta ställs inför frågor kring döende. Lars Sandman blev nu allt oftare anlitad som föreläsare inom vården.

– Det var fascinerande och roligt, för jag insåg att jag gjorde någon sorts nytta, och det hade jag knappt tänkt på att en filosof skulle kunna göra. Det kändes bra att använda filosofi på ett mer praktiskt sätt och göra nytta i ett större perspektiv. Och det är ju faktiskt sådant som jag fortfarande håller på med.

Slutsatserna i avhandlingen ger inga generella råd kring döendet, utan visar att personlighet, inställning till livet och många andra aspekter påverkar hur man bör förhålla sig till döendet på bästa sätt.

– Till exempel är det ganska vedertaget att tro att det inte är bra att förneka sitt förestående döende, utan att man måste acceptera det. Men det kan visst finnas goda skäl för att förneka döendet, särskilt om man lyckas med det! De flesta säger ju att de vill dö knall och fall och inte veta något i förväg. Min avhandling visar olika resonemang kring de här frågorna och att man kan argumentera på olika sätt för att bryta upp de sanningar vi ofta tar för givna.

Bild på Lars Sandman som står under en broÄlskar undervisning

Efter att han hade doktorerat slumpade det sig så att en före detta kollega från Filosofiska institutionen, som nu arbetade på Institutionen för vårdvetenskap vid Högskolan i Borås tyckte att även Lars borde börja jobba där. Han hade ju också fått en del kontakter inom det vårdvetenskapliga området genom sin avhandling och de föreläsningar han sedan hade hållit.

Det ena gav det andra och 2002 tillträdde han som universitetslektor i vårdens etik och värderingar på Institutionen för vårdvetenskap vid Högskolan i Borås. Redan som doktorand hade han fått undervisa och insett att det var något han uppskattade och som han passade för. I Borås blev det mer av den varan.

När undervisningen kommer på tal blir tonen i Lars röst genast mer intensiv och engagemanget tydligt. Iver och självtillit hörs mellan orden i det han säger.

– Jag är ju lite av en exhibitionist och gillar att stå framför folk, så jag älskar att undervisa! Man skulle kunna tro att min speciella klädstil distraherar studenterna, men jag har åtminstone aldrig fått kritik för det. Tvärtom tänker jag att det kan vara ett sätt för mig att närma mig studenterna, att de ser att jag också är intresserad av mode, precis som många av dem.

– Jag är inte särskilt pretentiös rent intellektuellt. Därför använder jag ofta banala och enkla exempel i undervisningen och relaterar hellre till tv-serier som jag vet att de flesta studenterna ser än till tunga klassiska verk som få av dem har pejl på. Jag upplever mig som lite allergisk mot intellektuellt snobberi.

Hur har kunskaperna i etik påverkat hur du är som person?

– Jag kanske lever med mer dåligt samvete än många andra, för att jag vet att jag ”borde” mer, men jag tycker samtidigt att det är viktigt att ha områden av mitt liv som jag inte analyserar sönder. Till exempel är jag köttätare, trots att jag tycker att det ligger mycket vettigt i argumentationen som man ofta hör kring djurhållning och djurrätt. Men i stort har jag ett analyserande och förnuftigt förhållningssätt i relationer och tycker att det är irrationellt att bara agera utifrån sina känslor. Där spelar nog min filosofiska träning en viss roll.

Etik i vården

Nuförtiden finns det ett sug efter kunskaper i etik inom vården, och Lars Sandmans arbete vid Högskolan i Borås har hela tiden kantats av olika sidouppdrag och andra projekt. Sedan 2009 är han professor i etik, men han är till exempel också etisk rådgivare i Västra Götalandsregionen, vetenskaplig sekreterare i Regionala etikprövningsnämnden och han hjälper Socialstyrelsen att dra upp nationella riktlinjer för hanteringen av patienter med vissa diagnoser, som bröst- kolorektal- och prostatacancer.

Han och en kollega håller just på att färdigställa manus till en lärobok i vårdetik och han arbetar med ett projekt som kallas Hemtjänst 3.0, där man skapar strukturer för att tekniskt och etiskt möta upp nya krav kring vård av äldre.

Etik i vården kan handla om mycket. När det gäller rena vårdprioriteringsfrågor finns det redan en etisk plattform i Sverige kring hur vårdresurserna ska fördelas, berättar han. Man det finns fler etiska aspekter än de som en sådan plattform lyfter fram.

– Ta till exempel det där med omskärelse på pojkar. Den är omdebatterad, men tillåten i Sverige, under vissa omständigheter. Vi gjorde en analys inom Västra Götalandsregionen om huruvida den offentliga vården skulle erbjuda sådana ingrepp. Ingreppet är egentligen onödigt, men ändå tillåts det under vissa omständigheter. Det finns ett kulturellt mönster att utföra detta ingrepp. Då förordar jag att en pragmatisk etisk lösning att erbjuda omskärelse i den offentliga vården, men inte som prioriterad verksamhet och eventuellt till självkostnadspris. När ingreppet görs i den offentliga vården blir säkerheten för barnen större, och man har dessutom en möjlighet att kanske försöka övertala föräldrarna att avstå från ingreppet. Detta är alltså en bedömning utifrån en analys som är gjord med mina glasögon. Nu är det upp till politikerna att fatta beslut.

Ett annat etikuppdrag just nu gör Lars Sandman tillsammans med Palliativa enheten på Sahlgrenska Universitetssjukhuset i Göteborg. De försöker skapa ett analysinstrument som vårdpersonal skulle kunna använda för att belysa olika etiska aspekter. Det har hittills visat sig svårt att få fram ett verktyg som fungerar i det dagliga vårdarbetet. Kraven är stora. Ett verktyg ska vara lättbegripligt och lättanvänt, gå snabbt att använda och ändå ge bra vägledning för ett etiskt förhållningssätt.

– Det verkar behövas mer etikutbildning för personalen om ett sådant analysverktyg ska fungera, och det vet jag ännu inte hur man ska lösa. Men jag gillar idén att etiken ska komma in i vården ännu mer, så att den akademiska verksamheten gör nytta.

Är det sådana här nyttoaspekter, där etiken används i verklig vård, som driver dig i ditt arbete?

– Det är svårt att säga. Jag vill förstås att verksamheten ska vara nyttig, men i relation till mig själv har jag aldrig känt press att jag måste prestera och göra nytta för att vara nöjd med mig själv. För mig räcker det att vara ”good enough” och den synen har jag nog även på mitt jobb. Det är vanligt att forskare verkligen brinner för sitt arbete, men så har det aldrig varit för mig. Jag ser det som ett jobb. Det är roligt, flexibelt och intressant, men det är inget kall. Jag har inga problem med att dra gränser och se till att verkligen vara ledig på helger, till exempel.

På de lediga helgerna har han tillfälle att låta sina andra sidor komma fram mer: läsa om mode, träna, dansa, renovera.

Vi tar ett varv på övre våningen i lägenheten och Lars visar hur han har byggt om sovrummet så att det har en walk in closet med två ingångar, en till fruns kläder och en till hans egna. Han tar fram en kavaj som han själv har designat. Den är gjord i randigt ofodrat linne, har dubbelknäppning och stora slag, och skulle kunna ge ett ganska strikt intryck. Om det inte vore för de utanpåliggande fickorna och det prickiga fodret som syns litegrand. Små detaljer som bryter av och går stick i stäv med striktheten.

– Det får inte stämma för mycket med det förväntade, säger Lars Sandman.

Text: Lena M. Fredriksson
Foto: Lars Ardarve

Porträttbild av Lars SandmanFakta

Ålder: 47 år

Bor: nära Röda Sten i Göteborg

Familj: Frun Sarina och barnen Lukas och Lova, 16 och 13 år. Har dessutom två katter, Torres och Box

Fritid: Kläder (har bland annat designat en kavaj), renoveringsprojekt, tränar löpning och på gym, läser och lyssnar på musik.

Gillar: att gå ut och klubba och dansa, framför allt till housemusik. Gillar också att laga mat.

Har: nyligen köpt en ny och ganska stor grill.

Läser: Skönlitteratur, biografier, deckare. Fastnade för Knausgårdserien och läser just nu den fjärde boken.

Är: inte perfektionist.

Går till: en skäggfrisör varje månad.

Är bra på: att tapetsera, laga mat och klä mig snyggt. Är också bra som diplomat och kan jämka samman olika viljor

Vill kunna: sy och mixa musik

Drömmer om: att kunna ägna mig åt någon verksamhet med kläder, till exempel ha ett eget klädmärke. Men det ska i så fall göras vid sidan av det jag gör nu, som ett kreativt komplement till arbetet som etikprofessor.