Huvudmeny

Kompisars betydelse

Kompisars betydelse ”livsviktig” för en gynnsam identitetsutveckling

Maud Ihrskog, lektor

I min forskning om kamratrelationens betydelse för identitetsskapande och socialisation belyser barnen/ungdomarna vikten av att ha bärande relationer som håller i vardagen. Barnens relationsskapande får i högsta grad betydelse för pedagoger eftersom barnen befinner sig i institutioner till stor del av sin vardag och sin barndom. Barnen är dessutom hänvisade till de grupper barn som finns i institutionen och de möten som sker där.

Att kunna skapa relationer och också kunna bevara dem är ett ”kunskapsfält” som ibland benämns som social kompetens. Hur lär sig barnen social kompetens? Vem ansvarar för att barnen lär sig social kompetens? I min forskning säger barnen som då är 12 år att det får de sköta själva. Inga vuxna, vare sig på fritiden eller i skolan hjälper dem. ”De ser och hör, men gör inget” är ett citat från en informant i min forskning om de vuxna.

Barnen/ungdomarna säger också att det inte räcker med att ha kamrater. De innebär kollektivet, de som de har många av som klasskamraterna, vilket inte behöver innebära att man har någon närmre relation till dem. I min forskning behöver barnen kompisar, det är de som man delar en närhet med, en ömsesidighet med, ett förtroende, någon att bli bekräftad av, ja till och med att bli älskad av. Vännerna är dem som man har lite längre bort, som man skriver till ibland, träffar någon gång då och då.

Detta innebär som jag ser det att alla barn behöver kompisar, någon att dela förtrogenhet med och att ”utvecklas riktigt” vilket en informant säger att man inte kan göra om man inte har kompisar. Delar av mitt datamaterial analyserar jag
mot George Herbert Mead (1976) och symbolisk interaktionism som menar att människan föds som en social varelse i relation till andra människor. Jag tolkar Mead som att det är i nära förhållande till någon eller några som självkänsla och
självrespekt för den egna individen byggs upp och att detta aldrig lyckas om man inte erkänns av andra. Därför innebär en kompisrelation en identitetsutprovning utifrån den självbild och självkänsla det innebär att ha och vara en kompis.

Alla barn är inte nöjda med de relationer som de har men har inte lyckats att förändra sin situation. I skolan sätts inte relationsskapandet på schemat och är som jag ser det svårt att förena med övrigt arbete i skolan. Inte desto mindre ser jag informanternas behov av att det borde gå att förena och i denna del av mitt datamaterial analyserar jag det med Habermas (1995) teori om det kommunikativa handlandet, som är socialt och förståelseinriktat och går ut på att människan intersubjektivt vill uppnå delad förståelse med andra. I det kommunikativa handlandet utgör ”livsvärlden” bakgrunden som varje aktör har som stöd i det som man känner igen, men om man förskjuter fokus från individen och till individens integration i samhället finns flera handlingar att tillgå som instrumentell och strategisk. När informanterna befinner sig i skolans högre åldrar har jag tolkat delar av deras vardag som att strategiska handlingar överskuggar de kommunikativa handlingarna, vilket kan innebära att ”systemet” koloniserar barnens ”livsvärld”.

Projektledare

Ihrskog, Maud

Ämnen

Pedagogik

Forskningsområden

Lärarutbildning och pedagogisk yrkesverksamhet

Forskare

Ihrskog, Maud