Huvudmeny

2009-06-04 09:40

Avhandling vändpunkt för närstående till strokedrabbade


Det finns en stor brist i hur vården tar hand om de närstående till strokedrabbade, framförallt kan de mycket mer än man tror. – De är inte hjälplösa! Det gäller bara att ta vara på dem på bästa sätt. Det hävdar Catarina Wallengren Gustafsson i en aktuell avhandling ”De kan, de vill och de orkar, men…”.

I stort sett alla har en närstående eller känner någon som drabbats av stroke. Det handlar om runt 35 000 personer närstående per år i Sverige, men det kan lika gärna vara det dubbla, det beror på vilka som räknas som närstående. Att vara närstående till en person som drabbas av stroke är kaotiskt, mycket förändras på kort tid, men inom en månad når man en vändpunkt menar Catharina Wallengren Gustafsson. Och det är just den här vändpunkten, som sjuksköterskor behöver lära sig att identifiera, för att kunna gå in som stöd på bästa sätt i den nya och ovana livssituationen.

– Då är personen öppna för information och beredd att ordna livet utifrån de nya förutsättningarna, förklarar hon.

Catarina Wallengren Gustafsson talar om vikten av stöd för den närstående så att denne kan hitta en balans mellan frihet och ansvar, mellan eget liv och omsorg om den drabbade. Kan tyckas som självklara ting, men så är det inte alltid.

”Slöseri av resurser att ge stöd som de anhöriga inte vill ha eller är mottagliga för”

Catharina Wallengren Gustafsson har lång erfarenhet från geriatrik, d.v.s vård av äldre, och rehabilitering. Hon har själv upplevt kontakten med strokedrabbade och deras närstående.

– Det är alltid arbetsamt att möta familjen. Jag har många gånger tänkt på vad jag ska säga och som sjuksköterska gjorde jag det jag trodde var bäst ur mitt perspektiv, minns hon.

Det var just missnöjet som hon upplevde hos de närstående som gjorde att Catarina Wallengren Gustafsson valde att gå vidare att forska i ämnet.

– Det finns en hel del pedagogiskt stöd till närstående, men också en tendens till att man försöker ge utbildning och föreläsningar ur ett eget perspektiv. Det vill säga envägskommunikation från en läkare, sjuksköterska eller sjukgymnast, förklarar hon och tillägger:

– Det är dags att ta ett nytt grepp.

Nytt pedagogiskt förhållningssätt

Catarina Wallengren Gustafsson talar om ett nytt pedagogiskt förhållningssätt och efterfrågar istället en dialog med de närstående och ett ömsesidigt utbyte. Där den närstående får delta i träningen och att man i den utbildning som ges ändrar förhållningssätt och utformar den till en dialog, där man möter den drabbade och dess närstående.

Catarina Wallengren Gustafsson inflikar att hennes sätt att se på närstående till strokedrabbade inte heller är det traditionella. Genom egna erfarenheter menar hon att anhöriga är de som personen upplever vid just det tillfället när de drabbas av stroke som närstående.

– Det behöver inte alltid vara en släkting, därför är det viktigt att fråga den som är utsedd om personen har möjlighet att fungera som närstående och stöd.

Rätt stöd i rätt tid

I studien har hennes utgångspunkt varit att ur ett lärandeperspektiv granska de närståendes situation.

– De är inte så hjälplösa, konstaterar hon.

I den första delen av avhandlingen visar hon hur sköterskan kan träna på att identifiera vändpunkten, en punkt då de närstående aktivt söker någon att prata med. Det är då de är mottagliga för information och stöd.

Catharina Wallengren Gustafsson har intervjuat 16 närstående under det första kritiska skedet, med det menas från en vecka efter stroken och några veckor framöver. Hon har därefter återintervjuat nio av dem ett halvår senare.

– Resultaten ser olika ut för vad man har för relation till den strokedrabbade. Det är skillnad att vara gift, dotter eller granne. En hustru har exempelvis mer arbetsamt, om mannen var den som körde bilen, betalade räkningarna, gjorde det praktiska i trädgården eller viceversa. Men ur det lärandeperspektiv som jag granskat, så är alla mottagliga för att fungera som stöd och vill göra det också.

Nationellt informationscentrum

I den andra delen har hon gått igenom det skriftliga materialet som erbjuds vid strokeenheter och som riktar sig till närstående. Hennes inventering visar att det mesta är läsbart, men innehållet är nästan aldrig riktat till den närstående. Hon pekar också på att det ofta är odaterat och oklart vem som utformat det.

– Det skriftliga materialet är fokuserat på det fysiska tillståndet, aldrig på hur det är att leva med en strokedrabbad.

I sin avhandling ger Catarina Wallengren Gustafsson en enkel lösning på hur man kan förbättra informationshanteringen.

– Ett nationellt elektroniskt informationscentrum är det som saknas. Här kan man samla och enkelt uppdatera informationsmaterialet.

Det ger ett likvärdigt material, där man kan enkelt plocka ner den information som varje enskild närstående är intresserad av och som passar dennes unika behov.

– Om vi har överlåtit ansvaret på de närstående så måste vi ge dem rätt stöd. Det är inte bara vår skyldighet utan det handlar om de närståendes rättigheter, avslutar Catarina Wallengren Gustafsson.

Avhandlingens titel: De kan, de vill och de orkar, men…
Opponent: Docent Birgitta Andershed
Tid och plats för disputation: Fredagen den 5 juni 2009 kl. 10:00, M202, Högskolan i Borås.

Text och foto: Annie Andréasson