Huvudmeny

2011-10-07 08:00

Professorn bakom bibliotekarieutbildningen


Han blev Sveriges första professor i biblioteks- och informationsvetenskap 1994. Då hade Lars Höglund forskat om informationsfrågor och masskommunikation i många år. Professuren var vid Göteborgs Universitet, men redan från början i nära samarbete med Högskolan i Borås.

I september i år slutade Lars Höglund sitt arbete vid Institutionen Biblioteks- och informationsvetenskap/Bibliotekshögskolan i Borås, för att framöver enbart arbeta i Göteborg.

– Jag håller på att avsluta några projekt här i Borås, men därefter blir det nog bra att trappa ner och bara jobba som en normal heltid, säger han och ler.

Lars Höglund insåg tidigt att han trivdes med att forska, men det var lite slumpartat att det blev just biblioteks- och informationsvetenskap han fastnade för. Innan han blev professor i Göteborg 1994 hade han forskat i informations- och kommunikationsrelaterade frågor inom sociologi. Han var under många år verksam vid Umeå universitet och utvärderade bland annat sökbara databaser ur användarperspektiv.

– Jag fokuserade ganska tidigt på kunskapsspridning och informationsanvändning, säger han. Både jag och min forskarkollega i Umeå, Olle Persson, talade redan på 1970-talet om informationssamhället, något som då tedde sig främmande för ganska många människor, men som nu upplevs som mer självklart.

Professorsuppdraget på Enheten för biblioteks- och informationsvetenskap vid Göteborgs Universitet utfördes redan från början i nära samverkan med dåvarande Bibliotekshögskolan vid Högskolan i Borås, där det fanns ett behov av forskningsanknytning och en hel del lärare som var intresserade av forskning. Numera består institutionen av flera olika studieprogram, men då var det i princip bara ett: bibliotekarieutbildningen.

– Lärare från Bibliotekshögskolan sökte upp mig i Göteborg för att de ville gå forskarutbildning. Då var administrationen kring sådant lite enklare, och vi kunde ordna samarbetet ganska lätt. Efter några år skrevs ett avtal om samarbetet mellan Göteborgs universitet och Högskolan i Borås. Då ökade mina arbetsuppgifter i Borås.

Genom åren har Lars Höglund fungerat i en mängd olika roller, till exempel som ansvarig för forskarutbildningen i Borås, som prefekt och som vicerektor. Han har haft minst ett finger med i spelet i många av de ansökningar som har lett till att man nu har flera mastersprogram samt även forskarrättigheter på institutionen i Borås.

Har du några tips för hur man formulerar vinnande ansökningar?

– Man måste ha bra kommunikation internt och se till att alla är överens, att allt är förankrat och att beslutsgången fungerar. Det finns så många vägval hela tiden: om inriktning på forskningen, om vilket håll institutionen ska gå åt och så vidare, att det ibland kan vara svårt att enas kring detta. Det kan vara väldigt jobbigt att hitta lösningar som passar alla, men det är viktigt att ha det klart så att alla drar åt samma håll.

Mottot vid Högskolan i Borås, Vetenskap för Profession, passar alldeles utmärkt för Lars Höglund. Kontakter med omvärlden har alltid varit naturliga inslag i hans arbete.

– Det var ju så jag började. Eftersom mitt ämne inte fanns som akademiskt ämne när jag började forska, vände jag mig till världen utanför den akademiska. Ofta blev jag också kontaktad av företag och organisationer som bad mig studera olika företeelser hos dem. Därefter har kontakter inom biblioteksvärlden underlättat utbyte, både på utbildningsnivå och inom forskning.

Det är inget tvivel om att Lars Höglund brinner för sitt ämne, och att forskarglädjen fortfarande är stark hos honom. Han har fått en bred inblick inom olika aspekter av ämnesområdet: allt från bibliotekshistoria till informationsåtervinning, mycket tack vare de avhandlingar som hans doktorander har arbetat med.

– Det som är roligt med forskning är både att upptäcka saker och att göra det tillsammans med andra. Jag hoppas och tror att samarbeten både inom institutionen och mellan flera institutioner kommer att öka. Det är läge för det nu när det händer så mycket spännande inom ämnet, till exempel genom den ökande digitaliseringen. Det öppnar för än mer samarbete.

Vilka är de viktigaste som du har medverkat till under dina år vid Högskolan i Borås?

– Det är till exempel att vi har haft 26 disputationer i ämnet, varav flera doktorander så småningom har blivit professorer. Det känns också viktigt att ha bidragit till ämnets etablering i Sverige, och att ha gjort om utbildningsprogrammen i samband med Bolognareformen, då man skapade kandidat- och masterprogram. Den sista större grejen som jag var inblandad i här var att jag höll i formuleringen av ansökan om forskarrättigheter.

Vad ska du göra nu då?

– Nu kommer jag nog att trappa ner och jobba heltid ungefär. Det blir bra, för jag har samlat massor av data som jag kan använda och skriva omkring länge. Jag har ju specialiserat mig på allmänhetens biblioteks- och informationsvanor, och det är ett stort område med kopplingar åt olika håll. Till exempel kan det röra sociala medier eller biblioteket som mötesplats. Det ska bli kul att få tid att skriva om detta.

Text och foto: Lena M Fredriksson