Huvudmeny

2011-04-12 13:35

Armlös och benlös men inte hopplös


Han ser onekligen speciell ut, Mikael Andersson, som föreläste för sjuksköterskor på inspirationskvällen den 7 april. Han har varken armar eller ben, men väljer att använda det han har i stället för att sörja över det han saknar. Budskapet för kvällen var att vårt sätt att tänka kan hjälpa oss genom utmaningar.

Bild från föreläsningen med Mikael Andersson
Mikael Andersson föddes utan armar och ben efter att hans mamma hade utsatts för växtgiftet hormoslyr tidigt i graviditeten. Nu föreläser han om tankens kraft, hur man genom att se sina resurser i stället för sina svagheter kan ta sig genom många utmaningar.

Omkring 210 sjuksköterskor hade lockats till inspirationskvällen, som Institutionen för vårdvetenskap nu anordnade för fjärde gången.
– Vi vill erbjuda något till en yrkesgrupp som inte alltid har så mycket fortbildning att tillgå, säger Emelie Andersson, studievägledare på institutionen. Förhoppningsvis inspirerar vi både yrkesmässigt och personligt, samtidigt som vi visar vad vi kan erbjuda i fortbildningsväg.

Informativt välkomnande

När gästerna strömmade in märktes många igenkännande leenden, vinkningar och glada hälsningsrop. Salen fylldes till sista plats innan studierektorn Ingela Rydström hälsade välkommen och informerade om institutionens arbete inom forskning, utbildning och samverkan.

Därefter berättade koordinatorn Birgitta S Wireklint om Västra Götalandsregionens Prehospitala Utvecklingscentrum, PreHospen, som har funnits på Högskolan i Borås sedan 1999. Deras uppdrag är att vidareutveckla regionens ambulanssjukvård och prehospitala vård genom såväl vårdforskning som metod- och teknikutveckling. Detta sker bland annat i samarbete med vårdgivare, näringsliv, universitet och högskolor.

Armlös och benlös

Mikael AnderssonSedan var det dags för kvällens huvudföreläsare, Mikael Andersson, som på ett enkelt och rättframt sätt berättade om sitt liv som armlös och benlös, och hur han har klarat sig genom många till synes omöjliga situationer tack vare att han har ett sätt att tänka som inte begränsar honom.
– När jag var liten skämdes jag för min kropp och den jag var, och vårdpersonalen envisades med att försöka tvinga mig att ha proteser på både armar och ben, berättade han. Jag försökte bli normal. Men – är det någon av er som har träffat en normal person? Kan ni beskriva en sådan? Knappast. Numera brukar jag säga att jag hellre är unik än normal.

Han illustrerade sitt sätt att fokusera på det han har i stället för på det han inte har, genom att berätta hur någon frågade honom om hur han kan spela bordtennis utan händer:
– Men jag har aldrig spelat bordtennis utan händer. Jag spelar ju bordtennis med haka och axel!

Tro på sig själv

Mikael Andersson vill visa hur man kan riva mentala barriärer och börja tro på sin egen förmåga genom att ifrågasätta och tänka kreativt. Med dråpliga exempel förklarade han till exempel hur det gick när han var på ett hotellrum och hade glömt rakapparaten och därför fick raka sig med hyvel – ”det blev en blodig historia”, eller vilken seger det var när han lyckades fylla på klamrar i häftapparaten.
– Men den allra största segern i mitt liv var när jag som 25-åring för första gången klarade att gå på en offentlig toalett utan hjälp. Tänk er vilken frihet! Tidigare hade jag alltid varit tvungen att ha någon med mig, någon som jag litade så mycket på att jag kunde låta den personen hjälpa mig på toaletten. Nu öppnades världen för mig!

När publiken kom ut ur föreläsningssalen efter både glada skratt och allvarliga tankeställare, stod en buffé uppdukad i entréhallen. Resten av kvällen ägnades åt mat och mingel.

Röster från publiken:

 

Linda Skhirtladze Segerpalm och Anna Segerpalm

Linda Skhirtladze Segerpalm, sjuksköterska på BUP på SÄS, och hennes mamma Anna Segerpalm, pensionerad distriktssköterska som nu arbetar i bemanningspoolen på SÄS:
– Vi är här tillsammans för tredje gången, och det brukar alltid vara trevligt. Det ska bli spännande att höra den här föreläsaren, för han har nog mycket att ge. Vi sjuksköterskor kan behöva en del uppmuntran, så det passar bra.

Johan Leo Bergfors
Johan Leo Bergfors, sjuksköterska på Lungmedicin på SÄS:
– Jag har fått inbjudan till inspirationskvällen de tidigare åren, men inte kunnat gå, så nu är det kul att äntligen vara här! Det är ett roligt initiativ från högskolan och jag har hört så mycket bra om den här föreläsaren, så det ska verkligen bli intressant.

 

Stina Claesson
Stina Claesson, sjuksköterska på BUP på SÄS:
– Jag har sett Mikael Andersson på tv, och ville väldigt gärna se och höra honom i verkligheten. Hittills är det mycket givande. Han har många bra saker att säga. Efter det här kommer jag nog att tänka lite mer på det där att ta vara på de resurser barnen och ungdomarna hos oss har, i stället för att fokusera på bristerna.

Yvonne Pahlby

Yvonne Pahlby, sjuksköterska på Urologen på Lundby Sjukhus i Göteborg:
– Jag tycker det är ett trevligt initiativ och ville gärna komma hit när jag blev inbjuden. Det är inte så ofta vi bjuds in till sånt här. Hittills tycker jag det är mycket fascinerande, och tror att jag kan få användning av att tänka på att inget är omöjligt. Man får sig en del tankeställare av föreläsaren, om sådant som är självklart för oss, men väldigt komplicerat för honom. Hur gör han till exempel när han klär på sig?

Text och foto: Lena M Fredriksson