Huvudmeny

2012-04-19 17:00

Mångsysslande militär med akutsjukvård som specialitet


Lars Lundberg är kirurgen som blev officer. Han ville ha en professur i försvarsmedicin, och är nu adjungerad professor i prehospital akutsjukvård med inriktning mot trauma och simulering vid Institutionen för vårdvetenskap. Han gillar att gå i grottor, släktforska, spela schack, är flygutbildad och producerade på 1970-talet en rockplatta med några kompisar. Dessutom gillar han att åka berg- och dalbanor. – Den bästa i världen är faktiskt Balder på Liseberg. Den har ju dessutom fått pris för det flera gånger.

lars_lundberg_510

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Ett samtal med Lars Lundberg är, ursäkta uttrycket, som att lyssna på en kulspruta. Denne, enligt sig själv, typiske norrlänning, pratar engagerat och passionerat om såväl arbete som fritid. Allt glider ihop till en helhetsbild av en man i medelåldern som aldrig är ledig. Eller som när han är ledig ändå sysselsätter sig med något.

– Jag har tagit upp en ny hobby nu, och det är att åka och titta på mina gamla idoler när de uppträder. Det är avkoppling. Jag tycker även att släktforskningen är avkoppling, eller vad man nu menar med avkoppling. En kollega tyckte att tennis var bra avkoppling, för då får man koncentera sig på armarna istället för hjärnan. För mig är det såhär: hjärnan snurrar alltid och släktforskningen är som ett detektivarbete, där man inte alltid får napp första gången utan får leta nya vägar och ingångar.

Tycker du att folk som inte gör något hela tiden är lata?

– Bra fråga. Jag förstår hur du tänker. Det är nog tyvärr så att om något behöver göras, så gör jag det hellre själv. Då vet jag att det blir gjort. Hellre än att vänta på att någon annan ska göra det och att det kanske inte blir gjort. Men jag har kommit förbi stadiet där man ser ner på folk som inte får saker och ting gjorda. Jag har insett att vi är olika och att alla har sina gåvor. Jag blir inte irriterad av att ingå i en grupp där någon inte har samma ambitionsnivå som mig.

Lars Lundberg läste till läkare i början av 1980-talet och utbildade sig sedan till specialist inom kirurgi. Han disputerade 1992 och efter det började han på allvar, som han själv uttrycker det, producera sjukvård. Fem år senare fick han nog, och träffade kanske helt rätt.

– Man sökte en läkare till Försvarets sjukvårdcentrum som då låg några mil ifrån där jag bodde. Man ville ha en läkare som var specialist i kirurgi, som dessutom var disputerad och var intresserad av utbildning. Jag började på Försvarets sjukvårdscentrum 1997 och fick som första uppgift att göra om hela traumautbildningen inom Försvarsmakten. Det var ett jättlyft att plötsligt ha nya stimulerande arbetsuppgifter. Det är naturligtvis stimulerande att ta hand om sjuka och skadade också, men man kan efter några år bli väldigt mätt på det man gör. Även om det var viktiga saker jag gjorde, och fick stor tacksamhet och respekt för det, så kände jag att jag tappade gnistan. Då ska man nog göra något annat.

Professur i försvarsmedicin

Efter en snabbspolning framåt, som referens till Lars intresse för musik och inspelning av densamma, dyker namnet Anders Jonsson upp. Anders Jonsson arbetar på Högskolan i Borås, bland annat på PreHospen på Institutionen för vårdvetenskap. Anders anställdes 2007 av Lars Lundberg på deltid på Försvarsmedicincentrum, som då bytt namn och flyttat till Göteborg. Via Anders Jonsson fick Lars Lundberg kontakt med PreHospen och en ny synergieffekt som han länge längtat efter.

– För 15 år sedan började vi prata om att vi borde försöka få till stånd en professur i försvarsmedicin. Det har varit många som tänkt tanken, men på grund av att försvaret inte är någon akademisk organisation så finns inte den rätta grogrunden. Möjligheten kom när man från högskolan tyckte att man ville bredda sig. Det finns en väldigt bra prehospital forskning här på den medicinska sidan med Johan Herlitz i spetsen. Man insåg att om man ville flytta fram positionen för Prehospen så behöver man förstärka sig på den kirurgiska sidan, inklusive trauma. Man ville också ha någon med en annan profession än sjuksköterska (jag är läkare) och dessutom har jag arbetat i snart 15 år i en extremt prehospital verksamhet. Så jag uppfattar den här lösningen som en utpräglad vinna-vinna situation. Jag har vunnit på det eftersom jag plötsligt fått den akademiska plattform som jag saknat tidigare, samtidigt som högskolan också vinner på det här eftersom de får en profil som de hittills saknat. Det är det akademiska benet och det kirurgiska benet. Det är den prehospitala akutsjukvården.

Vad vill du göra de sista åren fram till pension?

– Det avtryck jag skulle vilja sätta är att jag skulle vilja medverka till att få till så att akutsjukvård kan bli en specialitet även för sjuksköterskor. Jag skulle gärna handleda sjuksköterskor med fokus på akutsjukvård. Jag skulle gärna se att en ambulanssjuksköterska åkte med Försvarsmakten till Afghanistan i sex månader och skriver ett arbete om akutsjukvården där, kanske som en del i en avhandling. Jag skulle också vilja skriva ytterligare någon lärobok i prehospital akutsjukvård.

Så var det det här med fritidsintressena. Trots att Lars och hans gamla bandmedlemmar bor i olika delar av landet har de börjat repa och lägga ut musik på nätet. Han har släktforskat sig egen släkt tillbaka till 1600-talet och beskriver dem som ’vanligt folk’. Förra året var han i Paris berömda katakomber, som är mer än 30 mil tunnlar under staden. Men Lars Lundbergs hittills lyckligaste stund i livet inträffade högt OVAN jord.

– Den absolut lyckligaste stunden jag haft i mitt liv var under flygutbildningen när vi åkte på 2000-3000 meters höjd i en SK60 och jag blev erbjuden att göra en loop. En loop i 600 km/h... jag har aldrig varit så lycklig.

 

Fakta

Namn: Lars Lundberg
Bor: Göteborg
Familj: Frånskild, en dotter och två söner.
Bästa berg och dalbanan: Balder på Liseberg är den bästa träbanan i världen, den är kanon. Är jag på Liseberg så åker jag alla tre, och gillar Lisebergsbanan mycket. Kanonen tycker jag är lite artificiell.
Sämsta: Det finns många som lämnar ett blekt avtryck.

 

Text: Kristoffer Lidén
Foto: Ulf Nilsson