Huvudmeny

2015-07-07 08:00

Svårt sjuka patienter och vikta pappersflygplan


Detaljer, omsorg och bemötande är avgörande för upplevelsen av det rum som svårt sjuka patienter vårdas i. Det kan till och med bidra till att patienten mår bättre. Sepideh Olausson, forskare i vårdvetenskap vid Högskolan i Borås, berättar mer om sin forskning och om livet som forskare.

Sepideh Olausson dyker upp i en svart klänning med vita prickar. Hon ler stort och sägerSepideh Olausson att hon har försovit sig, att hon har barnen varannan vecka och att hon får ta bilen från Bollebygd några mil utanför Borås. Annars fungerar inte vardagspusslet.

Hon kom till högskolan 2003 med en bakgrund som intensivsjuksköterska. Sedan dess har hon förändrats. Forskningen har varit en personlig resa.

Forskning som berör
En kvinna som hon mött i sina studier var så svårt sjuk att hon ville släppa taget. Hon svävade bokstavligen mellan liv och död. Samtidigt hade kvinnans barn vikt massor med pappersflygplan och personalen på intensivvårdsavdelningen bestämde sig för att hänga upp dem ovanför hennes säng, så att hon kunde se dem.

– Kvinnan berättade i forskningsintervjun att hon var tvungen att kämpa, för sitt barns skull. Oftast vet vi inte vem personen bakom patienten är och därför kan detaljer som personliga tillhörigheter vara avgörande, säger Sepideh med allvarliga ögon.

Forskningen fokuserar på hur det är att vara patient, närstående och personal, med fokus på intensivvårdsrummet. Har själva rummet någon betydelse? Den frågan visade sig vara problematisk.

– När det handlar om liv och död vill varken närstående eller patienter prata om rummet. Spänningsfältet gör platsen speciell och den är väldigt känslomässigt laddad. Forskningsmetoden ”Photovoice” där närstående, patienter och personal fick fotografera det som berörde dem i rummet tillsammans med forskningsintervjuer var ett bra angreppssätt för min frågeställning.

Bilderna visade ofta små detaljer och miljöer hon inte tänkt studera, som väntrummet och korridoren.

– Rummet var inte det jag trodde att det var - fyra väggar, tak och golv. Det visade sig att rummet är mycket större, i alla fall för de närstående som rör sig mellan olika platser. Intensivvårdsrummet har en förlängning. Om man ska förändra det kan man inte bara göra om rummet, man måste ta hänsyn till helheten.

En plats som ingen annan
På Intensivvårdsavdelningen vårdas patienter med kritiska tillstånd. De flesta har fått serderade läkemedel för att tolerera den medicinska behandlingen och den stressade situation de befinner sig i. Man kan säga att de är i ett tillstånd där de sover men ändå kan uppfatta ljud och rörelser runt omkring sig. Vanligast är det med två eller fler bäddar i samma sal.

– Tänk sista gången du var sjuk i influensa. Var är du då? Jo, du är hemma i ditt sovrum och antagligen har du stängt dörren. Grannen kommer inte inrusande, det är tyst, du får vara ifred. Tänk dig istället att du svävar mellan liv och död och där ligger en annan svårt sjuk patient såhär långt ifrån dig, säger Sepideh och måttar ungefär en halvmeter mellan händerna. Det är aktivitet i rummet men du kan inte alltid avgöra om det är kring dig eller den andre.

Det lilla extra kan betyda allt
I studien framkom att grundläggande aspekter för en god intensivvårdsmiljö, som att hålla ordning, ta bort stressande stimuli, informera patienterna och ett gott omhändertagande är A och O. En sådan enkel sak som att riva upp en förpackning utanför rummet gör skillnad. En annan viktig aspekt är att använda sig av patientens personliga ägodelar – som de vikta pappersflygplanen.

Vidare visade det sig att patienternas fysiska tillstånd och hur de blev bemötta av vårdpersonalen påverkade deras upplevelse av rummet. Samtidigt menar Sepideh att man måste fånga komplexiteten och skapa ett rum som är både funktionellt och estetiskt, vilket inte är lätt om det inte finns förutsättningar för det.

Sepideh Olausson
Drömmer om: Köra F1-bilar och surfa 
Vågar: Karate, utmaningar både mentala och fysiska
När jag inte forskar: Familjen, löpning, meditation/yoga och när tillfälle ges så dansar jag gärna 
Slarvar jag med: Inget 
Gör mig glad: Att få vara nära min familj och vänner, löpning och kärlek 
Fiktiv drömmiddagsgäst: Jan Eliasson

– Personalen vittnar om saker som: "Jag får hjärnstress, det tjuter och det piper, det är trångt, känns som jag är i en grotta.  Jag orkar inte sätta igång och mobilisera patienten klockan fyra på eftermiddagen efter att ha varit i den här miljön hela dagen".  Rummet påverkar oss undermedvetet. Alla patienter drömde om rummet och i deras berättelser framkom hur detaljer i den fysiska miljön flätades samman i drömmen. Alla längtade de efter ett fönster med utsikt.

Hur har åren som forskare förändrat dig?
– Massor, jag är inte samma som innan, det har varit en personlig resa. Kanske är jag inte längre lika spontan. Det är mer tankeverksamhet innan jag bestämmer mig och det kanske är på gott och ont. Ibland tänker jag att jag saknar det kliniska arbetet men drivet att forska för att förbättra sjukvårdsmiljön är större. Dessutom tror jag att jag blivit för långsam, att tänka sig mig i en akut situation – det skulle ta hur lång tid som helst att göra de rätta bedömningarna, det vore ju livsfarligt, skrattar Sepideh.

Forskar Grand Prix 2015

Missa inte Sepideh Olaussons medverkan i Forskar Grand Prix – tävlingen där forskare ska göra den bästa presentationen av sin egen forskning på 4 minuter. Presentationen ska vara så fängslande, inspirerande och pedagogisk som möjligt. Sedan bedömer en jury och publiken insatserna och utser tillsammans en vinnare. Tävlingen går av stapeln den 25 september kl. 17:30.

Läs mer om Forskar Grand Prix.

Text: Rebecca Lindholm
Bild: Mikael Jespersen