Huvudmeny

2015-03-16 09:30

Att rädda liv och själar


Pontus Rotter blev klar sjuksköterska 1996 och sedan dess har han arbetat på flera vårdavdelningar. Han tycker att det bästa med att vara sjuksköterska är att rädda både liv och själar. – Att vara en mänsklig livboj tills människor förhoppningsvis kan simma själva och ännu hellre nå land, säger Pontus Rotter.

Pontus RotterVad tyckte du om utbildningen?

– Jag var på det stora hela väldigt nöjd. Jag tyckte det var en riktigt bra blandning mellan teori och praktik. Enligt mottot att ”det finns ingenting som är så praktiskt som en bra teori”.

Är det så tufft att arbeta som sjuksköterska som det verkar?

– Det finns olika dimensioner i den rollen som kan vara tufft. En del är kopplat till själva patientsituationen, en del till ens egen profil och del till organisationen man jobbar i. Att arbeta med människor som drabbats av cancer är förstås allra tuffast för dem själva, men man blir periodvis väldigt berörd av det som sjuksköterska. Det är vård där patientens livshändelse ofta är långsamt existentiell.

Ålder: 41
Utbildning: Utbildad sjuksköterska med specialistutbildning i intensivvård och ambulanssjukvård, utbildning i ledarskap, vårdinformatik och kvalitetsdriven verksamhetsutveckling. Tog examen från grundutbildningen vid Högskolan i Borås 1996.
Karriär: Började inom onkologin på Sahlgrenska i Göteborg, på Jubileumskliniken. Arbetade där i cirka 2 år. Läste en specialistutbildning till intensivvårdssjuksköterska. Därefter började han på Thoraxintensiven på Sahlgrenska. Parallellt med IVA-utbildningen arbetade han som timanställd på ett privat företag som främst utförde planerade och icke akuta ambulanstransporter. Utbildningarna i intensivvård, ambulanssjukvård och vårdinformatik har han gått på Högskolan i Borås. De senaste tio åren har han arbetat som chef och som verksamhetsutvecklare. Och det sistnämnda är numera Pontus profession.

– När det gäller intensivvård eller ambulanssjukvård är det livshändelser som är akut existentiella. Och det är förstås också tufft. Men det är ju därför man är där. För att hjälpa de som har det tufft. För att ingen ska vara ensam när det behövs hjälp.

– Den organisatoriska dimensionen är väl det som diskuteras mest idag. Och om det organisatoriska sammanhanget fungerar dåligt så är det nog det som i längden är tuffast att hantera.

Hur hanterar du krävande arbetsförhållanden?

– Jag gillar ju i grund och botten tuffa och utmanande situationer. Men en förutsättning är att själv vara eller känna sig i god form. Både fysiskt, psykiskt och andligt. Vad det innebär är nog individuellt. En annan förutsättning är att fortsätta vara nyfiken, att vilja utvecklas, vilja förkovra sig. Kunskap och strategier motverkar känslan av maktlöshet i tuffa situationer.

Vad är ditt viktigaste tips till de som ska börja läsa till sjuksköterska?

– Var noggrann och ambitiös, men inte perfektionist. För det perfekta finns inte. Och perfektionism är granne med negativ stress. Inse att man aldrig blir färdiglärd. Man blir duktig på det man jobbar med. Se yrkeslivet som en lång utbildning, inte en ständig prestation. Våga prova nya roller, men följ i längden det som ditt hjärta och din hjärna brinner för, det som inte slutar intressera dig.

Vad är det jobbigaste med arbetet som sjuksköterska?

– När livet känns orättvist och alla ansträngningar för att vara en livboj inte lyckas. När man möter människor som av olika skäl är oerhört utsatta och ensamma.

Berätta om en händelse på jobbet som du aldrig kommer att glömma?

– Det finns ju mängder med händelser så det är svårt att välja. Men en lyckohistoria inträffade en tidig sommarmorgon i Alingsås. Det var ett ambulanslarm om att en man drabbats av en anafylaktisk chock. Jag och min kollega Håkan var framme på adressen inom fyra minuter. När vi är framme ser vi mannen ligga medvetslös strax utanför ytterdörren. Hans fru står bredvid och är förtvivlad.

– Momentet efter är som en slowmotion-scen ur Baywatch (bortsett från kläderna). Jag och Håkan hoppar ur ambulansen. Håkan kastar ambulansväskan till mig samtidigt som jag springer fram till mannen. Under löpturen fram lyckas jag få fram sprutan med adrenalin. Efter en snabb bedömning av mannen, som då även drabbats av andningsstillestånd, får han en första adrenalininjektion.

– Resten gick som på räls. Kollegorna Nicklas och Jan-Olof anlände. Inom 10 minuter var mannen på Alingsås lasarett och hade fått alla mediciner enligt plan. Veckan efter publicerades en stor artikel i Alingsås Tidning där mannen och hans fru lovordade de ”lugna och kunniga ambulanskillarna”. Den gången var vi en snabb och effektiv livboj som verkligen räddade liv.

Lyssna på Pontus Rotter med flera i Studentpodden i avsnittet 2015: Vård på utsidan och insidan

Text: Anna Kjellsson
Bild: Privat