Huvudmeny
Angela Bång

2016-08-04 07:00

Öppet sinne hos ambulanspersonal kan rädda liv


Fler dör i blodförgiftning, sepsis, än i hjärtinfarkt. Sepsis är vanligt förekommande och kräver snabb behandling. Men det försvåras av att symtomen ofta är otydliga så det är svårt att ställa tidig diagnos. Nu pågår forskning vid Högskolan i Borås för att skapa ett verktyg som hjälper ambulanspersonal att identifiera sepsis.

– Symtomen hos sepsispatienter är ganska allmänna, vilket gör det lätt att misstänka en rad andra åkommor, säger Angela Bång, docent i vårdvetenskap med inriktning mot prehospital vård vid Högskolan i Borås. Men vi tror att diagnosticerandet kan underlättas med öppenhet, lyhördhet och bra frågor till patienterna eller deras anhöriga, så att viktiga svar kommer fram. 

Angela Bång är verksam på Prehospen vid Högskolan i Borås, där en studie om tidig upptäckt av sepsis pågår i samarbete med en infektionsläkare vid Kärnsjukhuset i Skövde. Studien kallas MISSIS (MIsstänka och behandla Svår SepsIS i ambulanssjukvård).

Sedan i höstas är doktoranden Agnes Olander också knuten till MISSIS. Hon ska bland annat göra intervjustudier med patienter och med ambulanspersonal samt jämförande studier av bedömningen vid larmcentralen. Just nu håller hon på att ta fram så mycket fakta som möjligt ur 1 800 ambulans- och sjukhusjournaler från konstaterade sepsisfall i Skaraborg.

– Vi vill komma åt symtomen genom fokus på patienten, säger Angela Bång. Om vi utgår från patientens upplevelse kan vi framöver skapa en checklista med pedagogiska punkter och viktiga frågor som ambulanspersonalen kan ställa för att så tidigt som möjligt kunna identifiera sepsis.

En tidigare studie visar att när ambulanspersonal ställer en preliminär sepsisdiagnos förkortas tiden till adekvat behandling avsevärt: från drygt tre timmar till drygt en timme. Eftersom förloppet i sepsis ibland är väldigt snabbt kan detta vara avgörande för om patienten överlever eller inte. 

Hittills finns det i hela världen bara en enda studie där patientens upplevelser kring symtomen av sepsis tas upp, berättar Angela Bång. Det är en svensk studie där forskaren Katarina Bohm på Karolinska Institutet har lyssnat på vad patienterna säger i larmsamtalen.

– Det patienterna berättar om i dessa samtal är ofta dåsighet, svaghet, smärta och plötslighet i insjuknandet – allstå ganska allmänna och svårtolkade symtom. För att komma vidare och kunna ställa en preliminär diagnos tror jag att ambulanspersonalen behöver formulera öppna frågor som rör patientens livsberättelse från några veckor före insjuknandet och framåt: har det förekommit någon infektion, någon utlandsresa, har det mentala tillståndet förändrats? Det gäller då också att skapa ett samtalsklimat där patienten eller de anhöriga känner att de har utrymme att berätta på sitt eget sätt.

Ambulanspersonalen behöver återkoppling

Sepsis orsakas av att bakterier sprids till blodbanan och ger en allmän infektion. Detta beror ofta på en nyligen genomgången infektion, men behöver inte göra det. Vid sepsisinfektionen utsöndras signalsubstanser, cytokiner. Detta kan påverka kroppen på flera sätt, till exempel med höjd puls, sänkt blodtryck, andningssvårigheter, buksmärtor, illamående och mental förändring.

Behandlingen mot sepsis är framför allt rätt antibiotika i rätt tid, men även syrgas och intravenös vätska kan behöva sättas in.

– Det är ett dilemma att sepsis är så svårt att identifiera tidigt, för då kan många patienter inte får behandling snabbt, säger Angela Bång. På ett senare stadium är det lättare att ställa diagnos, till exempel med blodprov, men då kan det ha gått så långt att behandlingen inte får effekt. Det är därför det är så otroligt viktigt med en tidig bedömningsdiagnos, gärna redan i ambulansen.

De riktlinjer som idag används inom ambulanssjukvården utgår ofta från mätbara fakta, till exempel blodtryck, andningsfrekvens och syremättnad i blodet. Om något av dessa värden avviker från det normala kan man misstänka sepsis. Men det finns samtidigt en mängd andra tänkbara diagnoser, alltifrån kol till magsjuka. Därför blir sådana riktlinjer väldigt breda, vilket gör att ambulanspersonalen kanske inte tänker på just sepsis om ett värde avviker. 

Ett annat faktum som gör det svårare för ambulanspersonal att bli bra på att ställa rätt preliminärdiagnos är att bristen på återkoppling mellan vårdavdelningar och ambulanssjukvård. Det är inte så ofta ambulanspersonalen får reda på vilken diagnos en patient som de har vårdat och transporterat till sjukhuset hade. Därmed får de sällan veta om deras misstankar har varit korrekta eller ej, och har svårt att finslipa sitt kunnande.

– Ambulanssjukvård rör ett väldigt brett spektrum av patienter. Vi vet att en viss andel av patienterna i ambulansen behöver tidig bedömning och tidig behandling för att deras sjukdomsförlopp ska gå så bra som möjligt. Därför skulle hela ambulanssjukvården kunna utvecklas om det fanns någon typ av samarbete för snabb återkoppling. Kanske skulle sådan återkoppling kunna ersätta viss del av annan fortbildning.

Angela Bång har planer på att dra igång en kampanj med en slogan som lyfter kunskapen och misstanken om sepsis, något i stil med den gamla ”Hjärta smärta 90 000”, som lanserades på 1980-talet. 

– En variant är ”Haft feber och frossa, plötsligt svag, förändrad och svår att nå – Ring 112”, säger hon. Vi behöver verkligen nå ut mer om denna farliga sjukdom. På så vis skulle vi kunna rädda liv!

Symtom som gör att man bör misstänka sepsis

  • Plötsligt insjuknande (med snabbt förlopp). Ibland inträffar detta efter att man har haft en annan infektion, och börjat bli frisk från den.
  • Feber och/eller frossa någon gång under förloppet.
  • Andnöd och/eller andningspåverkan.
  • Illamående, kräkningar och/eller diarréer.
  • Svår smärta, ofta i buk, leder eller hjärtområdet.
  • Plötslig muskelsvaghet, vilket kan göra att patienten ramlar omkull eller inte kan stå och gå.
  • Cerebral påverkan, allt från lätt förvirring till hallucinationer.
  • En kraftig sjukdomskänsla. Patienterna säger ofta i efterhand att de aldrig tidigare har känt sig så sjuka.

Text och bild: Lena M Fredriksson