Huvudmeny

2016-03-07 08:00

ArcInTexETN ställer ut i Berlin


Nu går de femton doktoranderna i EU-finansierade ArcInTexETN in i fas 2 där de gör textila experiment från liten till stor skala. Resultatet – en första gemensam utställning i Berlin.

Vernissagen ägde rum sista helgen i februari och var den avslutande delen på den andra gemensamma kursen för doktoranderna sedan projektstarten för sex månader sedan. Uppgiften var att ta fram småskaliga försökstextilier och sedan skala upp dem till en utställning där de skulle fylla ett helt rum, entréhallen på Univeristät der Künste i Berlin.

Fakta
ArcInTexETN är ett treårigt EU-finansierat träningsnätverk där målet är att forska fram design för mer hållbara former för att leva och bo.

Via nätverket korsbefruktas olika discipliner och forskningsmetoder med målet att få fram en unik innovationskompetens hos forskare som är i ett tidigt stadium av sina forskningsstudier. Doktoranderna får via nätverket en unik möjlighet att från experimentella projekt gå hela vägen via uppskalade modeller till visningsfärdiga prototyper. Doktoranderna är indelade i tre tvärdisciplinära grupper, så kallade work packages: Scale of building, scale of body och scale of interior (byggnad, kropp och interiör).

Textilhögskolan vid Högskolan i Borås är koordinator och initiativtagare till projektet som involverar femton doktorander, som kommer från olika länder och är knutna till lärosäten och företag inom ArcInTexETN-konsortiet.

Doktoranderna har fått jobba utifrån olika perspektiv kring rymd, struktur, material och skala. Kursen fokuserade på arkitektur, men med textil som fundament. Under tre intensiva dagar fick var och en av doktoranderna designa och med hjälp av en tekniker och en Stoll-stickmaskin ta fram textilier med olika egenskaper. Detta gjordes utifrån respektive doktorands bakgrund inom antingen textil- och modedesign, arkitektur eller interaktionsdesign. Materialet till textilierna, garn av PVA och Pemotex, hade de valt själva, delvis inspirerade från forskningen vid Högskolan i Borås och Smart Textiles designlabb, där det finns en provsamling. Hur de sedan använt materialet är skiljer sig dock åt. Genom att blanda olika garn och använda olika sticktekniker går det att få fram spännande egenskaper i det stickade materialet. PVA och Pemotex kan aktiveras med vatten eller värme. Det ena materialet krymper och det andra löses upp och blir geléartat och när det torkar stelnar det och blir lite genomskinligt.

Kommunikationen en utmaning

Första dagen med arbetet till utställningen ägnades mycket åt samordning och kommunikation doktoranderna sinsemellan. Flera av dem har bara träffats en gång tidigare för ett halvår sedan, vid den inledande kursen som framförallt handlade om forskningsmetodik.

– Kommunikationen är en utmaning. Inte nog med att vi talar olika språk, vi uppfattar olika begrepp på olika sätt. Ett begrepp för en arkitekt till exempel uppfattas av oss som är textildesigner annorlunda och tvärt om, säger doktoranden Marina Castan Cabrero som är textildesigner.

Flera av hennes kurskamrater säger samma sak, de har fått jobba på att förstå varandras olika sätt att tänka och vad begrepp från de olika fackområdena de kommer ifrån kan betyda.

Omprövningar under vägens gång

Till en början haltade arbetet med utställningen. De olika textilierna skulle stickas och aktiveras. Stickmaskinen jobbade i sin makliga takt. Deltagarna blev hela tiden tvungna att planera om. Arkitekterna gjorde beräkningar på hur långa stickade längder de skulle behöva till utställningen. Planen var att sy ihop längderna och spänna dem som en stor duk mellan två diagonalt spända rep i den stora utställningsytan. De sexmeterslängder som först var tanken visade sig bli för stora. Det skulle bli för instabilt, så de halverade längden.

Textildesigndoktoranderna är vana att jobba i liten skala med små objekt, medan arkitektdoktoranderna är vana vid att skala upp objekt. Det blev många diskussioner och kompromisser.

– Utställningsprojektet är en utmaning när det gäller att få bärbarhet i materialet, att arbeta med olika slags ytor och få fram stabilitet i de olika dimensionerna. Stickat material som fungerar i liten skala beter sig annorlunda när det ska skalas upp, förklarar Joyti Kapur som är modedesigner.

Filmade garnets struktur

Det ”lilla rummet och den lilla kroppen” var också något som skulle presenteras i utställningen. Detta jobbade interaktionsdesignerna med. De filmade garnets struktur med mikrokamera och producerade filmer som skulle projiceras på tak och väggytor på vernissagen. På ett stort bord placerades små stickade och behandlade prover med förklararande text om vilken metod som använts.

Doktoranderna jobbade in i det sista, mellan sina obligatoriska föreläsningspass, för att få klart allt till vernissagen. Tak och flyttbara väggpartier projicerades med detaljerade filmer på textilier som reagerar på vatten och ånga. Miniatyrerna var på plats. De hade fått fram diagonaler och vinklar i rummet och besökarna kunde gå fram och känna och titta på textilierna ur olika vinklar.

– Jag är mycket nöjd med vårt arbete utifrån de förutsättningar vi haft. Vi har ju bara haft tre dagar på oss, sa Joyti Kapur när allt äntligen var på plats.

Text och foto: Solveig Klug