Huvudmeny
Solmaz Aslanzadeh.

2017-07-24 08:30

Solmaz gör skillnad för miljön som forskare – i Indonesien


Forskaren Solmaz Aslanzadeh vill göra skillnad för miljön. Detta var hon på det klara med redan när hon sökte till Masterprogrammet i resursåtervinning vid Högskolan i Borås. Idag gör hon det – vid ett universitet i Indonesien.

Jag når Solmaz Aslanzadeh via Skype. Hon sitter i sin lägenhet i Indonesiens huvudstad Jakarta. I bakgrunden hörs ett ständigt brus från trafiken utanför. Sedan 2014 jobbar hon här som forskare bioteknik och projektledare på det unga universitetet i3L, Indonesia International Institute for Life Science. Hon leder forskningsprojekt, undervisar, analyserar data och handleder studenter. Hon lägger också mycket på att kontakta företag för forsknings- och utvecklingssamarbeten och Ministeriet för miljö- och avfallsfrågor.

Solmaz Aslanzadeh
Jobbar som: Forskare och projektledare på institutionen för bioteknik vid i3L, Indonesia International Institute for Life Science
Examina vid Högskolan i Borås: Teknologie magister i kemiteknik - tillämpad bioteknik, examen, 2009, Teknologie doktorsexamen i resursåtervinning, 2014
Fritid: Umgås med vänner, reser runt i Sydostasien, Bali ligger inom nära räckhåll och är ett favoritresemål.
Om Jakarta: Jakarta är inte en promenavänlig stad, här är extremt mycket trafik och trottoarer är obefintliga. Det är mycket luftföroreningar och dagtid är det mycket varmt. Många söker sig då till olika shoppingcentra med luftkonditionering där de strosar runt och shoppar eller sitter på något kafé.

Just nu håller hon på med ett forskningsprojekt för ett pappersbruk, där hon studerar på olika metoder för att behandla avfallet som uppstår vid pappersproduktionen. Och ett annat för ministeriet för att ta fram en så effektiv avfallshantering som möjligt i och kring megastaden Jakarta.

Utbildning i Borås en fullträff

Under grundutbildningen i kemiteknik på Chalmers fick Solmaz upp ögonen för bioteknik, men det var vid Högskolan i Borås hon fann den utbildning på avancerad nivå som passade för hennes mål.

– Utbildningen vid Högskolan i Borås innehöll precis det jag ville ha.

Utbildningen var en fullträff, med det var också själva högskolan. Att det var en mindre högskola gjorde att studenterna fick en nära relation till lärarna, doktoranderna och forskarna. Det gav skjuts åt nästa steg för henne.

– Jag gillade det. Vi studenter fick sitta med dem och ta del av den vänskapliga atmosfären. Det var det som gjorde att jag insåg att forskning är roligt och att jag också ville börja forska. Efter masterexamen fick jag en doktorandtjänst, berättar hon.

Lyckade forskningsprojekt

Under forskarstudierna riktade Solmaz in sig på återvinning av avfall som innehåller mycket cellulosa, som textila avfall och skogsavfall, för biogasproduktion. Hennes projekt gick ut på att skynda på rötningsprocessen av avfallsmaterialet och därmed hela processen för biogasproduktion. Projektet föll mycket väl ut. Ett annat projekt genomförde hon i samarbete med FOV AB. Det gick ut på att ta fram en biogasreaktor i ett textilt material, i form av en stor sluten säck. Den fyllde hon med avfall för att det skulle jäsa och bilda biogas.

Första doktorn i resursåtervinning

2014 disputerade hon, och blev därmed den första doktoranden som kunde ta ut en doktorsexamen inom resursåtervinning efter att Högskolan i Borås fått forskarutbildningsrättigheter inom detta område fyra år tidigare.

Vid den här tiden hade högskolan hade ett samarbete kring resursåtervinning med ett lärosäte i Indonesien. Genom de kontakter som redan fanns fick hon veta att ett helt nytt universitet skulle byggas upp i huvudstaden Jakarta och att man ville ha hjälp med att bygga upp en forskningsmiljö och en utbildning inom bioteknik. Solmaz åkte dit på studiebesök.

– Jag tyckte att det var jätteintressant och tog ett uppdrag att skriva kurs- och utbildningsplaner och en studiehandbok för en grundutbildning i bioteknik, vilket jag gjorde tillsammans med professor Mohammad Taherzadeh, min handledare under forskarstudierna vid Högskolan i Borås, berättar hon.

– Jag började fixa lite smått åt dem och pendlade mellan Indonesien och Sverige. Sedan startade jag en del forskningsprojekt i samarbete med industrier i Indonesien och med landets ministerium som har hand om miljö- och avfallsfrågor. Ministeriet ville utveckla avfallshanteringen utanför Jakarta. Och där är jag idag, berättar Solmaz.

Vad är charmen med att forska?

– Jag tycker om att jobba med olika forskningsprojekt och att hitta nya grejer, att analysera och att designa experiment, förklarar hon.

Hennes arbete varierar mycket beroende på vilka projekt som är på gång och var i processen det ligger. Till sin hjälp har hon assistenter, men i stora drag ser hennes uppgifter ut så här:

– Jag analyserar forskningsdata och handleder forskarstudenter. Jag utvecklar och genomför forskningsprojekt möter industrin och har kontakt med ministeriet och jag ansöker om forskningsmedel till nya projekt. Närmast har jag ansökt om pengar för ett forskningsprojekt kring reningsprocesser av avfallsvatten i städer och hoppas att det beviljas.

Vad driver dig som forskare?

– Det är roligt att forska, och min forskning är något positivt och rätt i tiden. Det är rätt för mig, och för miljön. Det känns att jag gör något som verkligen spelar roll, avslutar hon.

Hur är det att arbeta i Indonesien?

– Kulturen är annorlunda, kommunikationen kräver här att du har blivit rekommenderad av rätt personer i rätt ställning. I arbetslivet baseras allt på personliga kontakter. Du måste hitta utvägar och lösningar. En annan skillnad jämfört med hemma är att det saknas processkvalitet och det gäller att ha tålamod. Det är en värdefull erfarenhet att ha jobbat här. Vid formella möten gäller klädkod. I Indonesien innebär det att man bär en långärmad batikskjorta.

Läs mer

Nyhetsartikel från 2014: Första doktoranden inom resursåtervinning disputerar.

Nyhet på Sveriges radio P4 Sjuhärad.

Filmklipp från doktorspromoveringen 2014.

Läs mer om masterprogrammet i resursåtervinning, 120 hp.

Läs mer om forskarutbildningen inom resursåtervinning.

Text: Solveig Klug
Foto: Fransiscus Dwi Susanto Nurwono