Huvudmeny
Christer Axelsson framför en ambulans

2017-09-20 10:30

Christer sätter fingret på morgondagens ambulanssjukvård


Christer Axelsson har arbetat inom ambulansen i över 35 år. De senaste tio åren står han också med en fot i akademin, som biträdande professor i prehospital akutsjukvård vid Högskolan i Borås – en kombination som han menar är ovärderlig. Denna gråmulna morgon befinner vi oss i Göteborg, i en bedömningsbil, i väntan på larm.

– Jag skulle vilja se fler kliniska lektorat. Om vi ska driva en ledande utbildning måste vi vara i framkant, se var det blåser, säger han och rattar bilen vant. Jag behöver verkligen det här om jag ska kunna göra ett riktigt bra jobb inom den akademiska världen. 

Bilradion sprakar till och undertecknad sprätter till. Larmet går till någon annan. En oberörd Christer Axelsson börjar berätta om sitt arbete vid Högskolan i Borås där han forskar, handleder studenter och doktorander och är involverad i specialistsjuksköterskeutbildningen med inriktning mot ambulanssjukvård. 

Ambulansutbildning som möter verkligheten

Den ettåriga utbildningen i Borås var först i sitt slag när den kom 1997. Nu finns planer på att vidareutveckla den och bygga på ett masterår för den erfarna ambulanssjuksköterskan. För behörighet gäller minst ett års erfarenhet som yrkesverksam ambulanssjuksköterska. Planen är att utbildningen ska möta kraven på att kunna göra mer avancerade bedömningar. Det innebär bland annat djupare kunskap om arbete i bedömningsbilar och ledningsambulans.

Christer Axelsson 
När Christer Axelsson disputerade 2010 var han den första specialistutbildade ambulanssjuksköterskan i Sverige med doktorshatt. Hans forskningsresultat visade att hjärt- och lungräddning (HLR) med utrustningen Lucas, som ger mekaniska kompressioner av hjärtat, gav högre halter av koldioxid i utandningsluften än manuella kompressioner utförda av ambulanspersonal. Eftersom halten koldioxid speglar blodcirkulationen i lungkretsloppet är det ett indirekt mått på effekten av HLR. Hans studier var dock för små för att kunna dra långtgående slutsatser. En större studie behövdes och så blev det. Hans design användes till en studie i England och Holland som omfattade 3000 patienter. De kom fram till samma sak, att HLR med hjälp av Lucas ökar chansen till överlevnad.

– Utbildningen behöver förändras allteftersom verkligheten i ambulansen förändras. Det innebär ett oerhört stort ansvar att arbeta inom ambulansverksamhet och på utbildningsnivå måste vi möta syrrans nya roll.

Christer Axelsson svänger av mot området Gullbergsvass och en av Göteborgs ambulansstationer. Ungefär en kvart har spenderats på vägarna utan larm. 

Kompletterar ambulansen

Det finns två bedömningsbilar i hela Göteborg. Bedömningsbilen skickas istället för ambulans när SOS bedömer symptomen som diffusa eller lågprioriterade. En specialistutbildad ambulanssjuksköterska bemannar bilen och gör en bedömning på plats utifrån patientens vårdbehov. Det kan exempelvis handla om människor som är i behov av hemtjänst, vård på vårdcentral eller en vårdinsats i hemmet. Det kan också röra sig om direkt akuta situationer.

– Vi har en ambulans kopplad till oss som jag kan ringa om det är akut, säger Christer Axelsson. Men alla som ringer SOS behöver inte åka till akuten och mitt jobb är att bedöma om någon annan vårdinstans kan vara ett bättre alternativ för patienten.

Det finns mycket lite forskning om prehospital patientsäkerhet. Christer Axelsson handleder just nu doktoranden Carl Magnusson som gör en omfattande patientsäkerhetsstudie där han jämför journaler från 1 500 bedömningsbilsfall med 1 500 ambulansfall. Frågan de söker svaret på är bland andra: Har patienterna som fått en bedömningsbil skickad till sig prioriterats rätt eller hade en ambulans varit ett bättre alternativ från början?

– Jag är jättespänd på resultaten, säger Christer Axelsson och saktar ner.

Vårdkedja som börjar på fältet

Motorn går på lågvarv när den rullar in på ambulansstationen. Det doftar garage och på det kalla betonggolvet finns några kvarlämnade innetofflor som skvallrar om brådskande utryckningar. I dag är det lugnt och bland fordonen står läkaren Fredrik De Paulis. 

Han ser en fara med att många som arbetar på sjukhus inte har varit ute i ambulansen – tvärtom är däremot vanligt. Nästan alla sjuksköterskor börjar arbeta på sjukhuset och sedan väljer de som vill att vidareutbilda sig, exempelvis med inriktning mot ambulanssjukvård.

– Det finns medarbetare som inte har förstått att vårdkedjan börjar ute på fältet, i ambulansen. Vi riskerar att tappa tempo om vi börjar om på sjukhuset, och inte tar tillvara på det som har gjorts prehospitalt, säger han. Det finns mycket att jobba på, bland annat bättre kommunikation och bättre samarbete mellan olika enheter.

Läkarbilen som Fredrik De Paulis bemannar åker ut vid svåra fall, exempelvis när barn är involverade eller när det handlar om trauma eller hjärtstopp. Funktionen är, precis som bedömningsbilen, en stödresurs för ambulanssjuksköterskor.

– Andra ambulanser kan ringa till oss och be om råd och stöd, säger Christer Axelsson och blir avbruten av två ambulansstudenter från Borås som är ute på praktik. De har frågor om sin magisteruppsats som snart ska lämnas in.

– Egentligen gör jag dubbelt arbete eftersom jag möter mina studenter även i ambulansen, säger han när de har gått och pekar mot trappen som leder till fikarummet. Det är det som är det fina med att arbeta på två ställen.

Flera fördelar med kliniska lektorat

Vi går upp och möter vi Robert Höglind, verksamhetsutvecklare inom Ambulans och Prehospital Akutsjukvård vid Sahlgrenska Universitetssjukhuset. Han är inne på samma linje.

– Det finns bara fördelar med kliniska lektorat, för oss är det en självklarhet att arbeta i nära samverkan med utbildning och forskning. Vi behöver det senaste från akademin och akademin behöver det senaste från ambulanssjukvården. Rotationstjänstgöring är framgångsrikt, slår han fast. Det är framtidens melodi.

Patientkontakt och bemötande viktigt

Här i det öppna fikarummet där kaffet dricks svart är det många som hejar och stannar och pratar. Ungefär en timme har gått sedan bilfärden startade och undertecknad måste åka vidare. Men det har ju inte kommit något larm.     

– Synd, säger Christer Axelsson när han skjutsar mig tillbaka in mot centrum. Det hade varit kul om du fick se patientkontakten, bemötandet.

Dagen därpå ses vi som vanligt i lunchrummet på Högskolan i Borås.

– Så fort jag lämnade av dig fick jag larm. Vi hade tio utryckningar och alla var av olika karaktär. Om du bara hade stannat lite längre… Men å andra sidan hade du inte kommit därifrån på hela dagen.

Text: Rebecca Lindholm 
Foto: Suss Wilén