Att skapa den läsande medborgaren. Offentlig debatt och politik 1945-2017

Att skapa den läsande medborgaren. Offentlig debatt och politik 1945-2017

Dagens politiska diskussion om läsande medborgare fokuserar främst på nuet och framtiden. Ofta utgår den politiska diskussionen från de senaste larmrapporterna om minskande läsning, och försämrad läsförmåga hos barn och unga i en samtid som präglas av de nya villkor som skapas av digitala tekniker. Samtidigt är det möjligt att i dagens politiska samtal identifiera historiskt och vetenskapligt formade förväntningar och värderingar om läsning. Dessa förväntningar och värderingar diskuteras dock sällan i sig, utan fungerar främst som etablerade sanningar. Resultatet av detta forskningsprojekt visar att läsandets politik har genomgått flera stora skiften från 1945 och framåt. Åren efter krigen stod bokdistribution i fokus. Då fanns en idé om att när den kvalitativa litteraturen når alla medborgare kommer den läsas och följaktligen kommer hela befolkningen att bli "goda" läsare. Under 1970-talet visade läsundersökningar att trots god tillgång på kvalitativ litteratur fanns fortfarande medborgare som inte läste eller läste undermålig skräplitteratur. Under 1980-talet lyftes det i läspolitiken aktivt läsfrämjande riktat mot barn fram som den viktigaste åtgärden. Man menade att om barn blev goda läsare som barn förblev de det som vuxna, vilket skulle komma att innebära att alla så småningom skulle bli "goda" läsare. Under 1990-tal och framåt betraktas inom läspolitiken användningen av informations- och kommunikationsteknik som den främsta anledningen till att barn läser mindre skönlitteratur.

Resultatet av forskningsprojektet visar att i den senaste läspolitiken erkänns inte bredare sociala faktorer som viktiga för att skapa goda läsare, utan istället skrivs föräldrar fram som ansvariga för barnens väg in i läsning. De förväntas att både läsa tillsammans med sina barn men också fungera som läsande förebilder själva. Det är således föräldrarna som görs ansvariga för problemet – d.v.s. att deras barn inte läser eller inte läser rätt böcker. Men att läsa för sina barn och att läsa själv handlar inte bara om förmåga eller vilja utan om att ha tid att göra det. Genom att ansvaret läggs på enskilda föräldrar diskuteras inte vilka utmaningar socialt och ekonomiskt utsatta familjer har för att få till lästid. Att inte läsa själv eller för sina barn framstår därmed som ett livstilsval.

Projektledare

Åse Hedemark, Uppsala universitet

Publikationer

Forskare/Medarbetare

Forskargrupper

Områden

Centrumbildningar

Finansiärer