Den klädda kroppen i fokus

Kajsa G Eriksson är forskare och konstnär. Hon böjer sig ner över kameran och stativet på Galleri 54 i Göteborg. Fotograferar noggrant och eftertänksamt. Klick. Klick. Klick. Det är hennes utställning Tre som ska dokumenteras. De tre indiska gudinnorna som kommit till Göteborg har lämnat staden, men berättelsen om dem ska finnas kvar.

Kajsa G Eriksson kombinerar arbetet med avhandlingen ” In Passing: Street, Fashion and the Creation of Meaning in Public Space” med en adjunkttjänst på Textilhögskolan i Borås och med eget konstnärskap. Det är inte så att hon lägger av konstnärsrocken när hon forskar, eller tvärtom. Allt hänger ihop. De tre indiska gudinnorna Kajsa G Eriksson har skapat genom en iscensättning har klätt sig i nya kläder för att smälta in: jeans, skjortor, kavajer. Det är bara det att jeansen ser märkliga ut med revärer och mystiska små uppvik – inte breda uppvik som man ska ha – och kavajerna har plats för extra armar. Hur de än har ansträngt sig kan de inte koderna och det blir fel. På skärmar i galleriet rullar bilder från iscensättningen när gudinnorna – i form av tre av Kajsas studenter – stämt träff i centrala Göteborg och går genom staden mot sin mötesplats Harry Hjörnes plats. Efter att gudinnorna träffats händer något märkligt till vänster i bild: tre affärsmän med portföljer stöter ihop ögonblicket senare, och börjar förtjusta skaka hand så att portföljerna gungar. Herrarna tillför verket en extra dimension. De är också tre personer av samma kön, de är likadant klädda och blir en spegling av gudinnorna. Kajsa G Eriksson kunde förstås inte förutse att de skulle dyka upp – men hon säger att hon arbetar så att hon FÅR saker. Vad händer om man inte har full kontroll, utan utsätter sig för slumpen och nya möjligheter?
 – I vissa lägen kan det vara rätt att släppa kontrollen. Det handlar inte om att ”everything goes” utan om att använda sin intuition på ett professionellt sätt. Jag vill inte bara visa upp något, utan ha en dialog med omvärlden.

Att dokumentera sina verk är nödvändigt för en konstnär. Gudinnornas kläder på galgar är en viktig del av utställningen. Men för Kajsa G Eriksson är själva iscensättningen, det avgörande ögonblicket när något händer, det allra viktigaste. Kläder har ofta en central roll i hennes konst, precis som stadsrummet. Hon berättar om ett verk där hon låtit sy två likadana iögonfallande rutiga kostymer. De två som bar dem gick mot varandra på Vasagatan i Göteborg, möttes, kastade en blick på varandra och gick förbi.
– Jag ville inte att någon skulle tro att det var en filminspelning, så ingen skulle följa efter med kamera och dokumentera. Jag var själv en av dem som bar kostymerna, och ett vittne hade i uppgift att följa efter på avstånd och observera vad som hände när vi gick förbi. Det blev alldeles tyst i busskuren när vi möttes. Nu finns inte verket längre, mer än som hörsägen. Och hörsägen behöver inte vara något dåligt sätt att dokumentera ett verk.
– Men man kan inte jobba så jämt som konstnär, inte om man vill nå ut till en större mängd människor. Glappet mellan samtalet och ”ingenting alls” är viktigt. Alla människor vi möter under en dag, inte pratar med men ändå lägger märke till och förhåller oss till på något sätt, inte minst vad de bär för kläder.

Hon är utbildad modedesigner vid Högskolan i Borås men hoppade av efter ett år som designer på Kapp-Ahl. Som konstnär och forskare kan hon utforska den klädda kroppen istället för att designa kläder som ska massproduceras och säljas. Hon gick på KV, Hovedskous och Konsthögskolan Valand och ägnade sig först åt att måla. När hon började experimentera med performance kom kläderna och den klädda kroppen in i bilden. De har stannat kvar som centrala i hennes konst.
– Jag är obönhörligt passionerat intresserad av mitt arbete och behandlar mitt arbete med kläder med lika stort allvar som om det vore måleri eller skulptur.

Redan som barn var Kajsa G Eriksson intresserad av kläder och vad de betyder för dem som bär dem.
– Femårsåldern är en inspirationskälla. Man skulle kunna tro att barn inte bryr sig alls om vad de har på sig, men det gör de. Själv har jag väldigt tidiga minnen av kläder, när jag var liten hade jag en killkompis på dagis som hade likadana gröna manchesterbyxor som jag. De gnisslade när vi gick och vi blev lite kompisar för att vi hade likadana byxor. Efter småbarnstiden kommer ofta en ålder då kläder är komplicerat för många. De signalerar tillhörighet och bestämmer bärarens status i skolklassen.
– Det var lammullströjor som gällde på min skola i Borås, med Lyle&Scott-fågel eller Pringle-lejon. Jag hade inga fåglar eller lejon, utan försökte med fejktröjor som kändes fel då. Mycket konstnärlig verksamhet grundar sig på att något stör eller inte passar in... Om allt går som på räls blir det ingen konst.

Som konstnär och forskare måste Kajsa G Eriksson hitta nya sätt att arbeta på. Hon är enda doktoranden i modedesign vid Högskolan i Borås, och är formellt inskriven vid Högskolan för design och konsthantverk vid Konstnärliga fakulteten vid Göteborgs universitet. Hennes avhandling ska vara klar 2008 eller 2009. En risk med en konstnärlig avhandling är att den blir dubbelt arbete: dels ett konstnärligt verk, dels en vetenskaplig text som är lika fyllig som en traditionell avhandling.
– Forskningen är vanligtvis textbaserad. Jag är en av de första på mitt område och är med och formar praxis. Vi måste kunna särskilja oss och inte komma dragande med någon sociologisk undersökning om den klädda kroppen, det gör sociologerna mycket bättre. Hur avhandlingen ska se ut är ännu inte helt klart, men Kajsa G Eriksson kommer att använda bilder i stor utsträckning. Och det ska vara bilder som argumenterar för sig själva, inte bara illustrerar en text.

En bieffekt av att vara doktorand i modedesign och intressera sig för den klädda kroppen är att Kajsa G Erikssons egen person hamnar i fokus. Vi tittar nog mer nyfiket på henne än på de flesta andra. I dag bär hon ett eget konstverk, en cirkelrund spegelbrosch på kappans vänstra sida. Den väcker reaktioner. Många tycker den är kul och spännande, någon har tyckt att det är jobbigt att behöva se sitt eget ansikte där en spegel inte brukar finnas.
– Broschen sätter igång kommunikation. Jag tänker på vad jag har på mig och ibland blir det tråkigare än vad jag skulle vilja. Som alla andra har jag ett behov av att sunka ner mig ibland, men det är aldrig så att jag inte är medveten om vad jag har på mig.

Jeans saknas helt i Kajsa G Erikssons garderob. De enda par hon äger är de tre gudinnornas jeans som hänger på galleriet. Det är nog också de enda jeans hon skulle kunna tänka sig att ha på sig. Kanske handlar hennes jeansvägran om en motvilja mot att bli definierad efter något så trivialt som ett jeansmärke?
– Kanske. Jag gillar verkligen inte att bli definierad.

Text och foto: Lena Kvist

De senaste profilerna