Huvudmeny
Ikon med grönt hänglås på tangentbord

2018-12-18 08:00

Öppenhet inte alltid för samhällets bästa


Öppenhet och transparens är viktiga ledord i dagens samhälle. Det är med dessa begrepp i fokus som korrupta stater avslöjas, forskningsresultat görs tillgängliga för alla och den information som ligger bakom forskningen ska kunna granskas av den som vill. Men är det alltid de riktiga skurkarna som sätts dit, och används öppen forskningsdata bara för goda syften?

Den frågan ställer sig Jan Nolin, professor vid Bibliotekshögskolan, som med kritisk blick tagit sig an att studera öppenhetsrörelser som ett gemensamt fenomen. I sin forskning har han studerat både aktiviströrelser av olika slag, som exempelvis Wikimedia, Free Software Foundation, Wikileaks, och organisationslösa ideologier som öppen data, öppen vetenskap och öppen tillgång.

– Det är flera rörelser som på en och samma gång och på olika sätt pratar om öppenhet och transparens, och dessa har tidigare bara studerats var och en för sig. Men samtidigt är de alla digitala rörelser, vilket gör att de allt mer blandas samman och bygger på varandra. Därför är det också viktigt att vi studerar dem tillsammans.

Utnyttjas av kommersiella aktörer

Den digitala utvecklingen har de senaste tjugo åren gått väldigt fort. Det, menar Jan Nolin, har lett till att stater inte riktigt hunnit med att skapa regelverk och lagar som kan hjälpa oss navigera i förhållande till den digitala världen. Innehåll på digitala plattformar är inte knutet till ett land, vilket gör det svårt för dem som skriver lagar att hantera. Det har lett till att öppenhetsrörelserna fått lov att sätta agendan på det här området, samtidigt som instanser som EU fått gå in i efterhand och kompensera öppenhetsidealen med integritetslagar av olika slag.

– Normalt sett hade vi tillsatt en utredning för att ta reda på vilka konsekvenser olika typer av regleringar hade gett, men nu finns det en poäng med att alla länder gör likadant. Då är det lätt att följa de regelverk som öppenhetsrörelserna redan förberett, som till exempel de Creative Commons-licenser som reglerar hur vi förhåller oss till öppet innehåll, säger Jan Nolin.

De rörelser han pratar om började dyka upp på 1990-talet, då IT-intresserade började utveckla fri programvara, som antingen var färdig att användas direkt av slutanvändaren, eller av företag som fick en grund att arbeta vidare på. Efter det har öppenhetsidealen spridit sig även till andra områden, och i dag är det många som förespråkar att även innehåll och data, eller information, ska vara helt öppet – framför allt om det är resurser som har bekostats av skattemedel.

– Öppenhetsrörelserna kräver att det som bekostats av våra skattepengar ska vara fritt för alla – men ofta är det så att du som enskild person inte har någon faktisk möjlighet att ta tillvara på de resurser som samhället tagit fram i form av data eller innehåll. Däremot finns det kommersiella aktörer som sitter på mycket pengar och en avancerad infrastruktur som kan använda resurserna på olika sätt – inte sällan på den enskildes bekostnad, säger Jan Nolin.

Snedvriden bild av korruption

Och det är här som riskerna kommer in, berättar han. De ligger i det som händer när de olika datakällorna kombineras med varandra. Ett exempel är när indiska regeringen tog fram geologisk data om olika geografiska områden i landet. För den enskilda individen var information om olika mineralhalter och annat inte särskilt användbar, men större företag kunde kombinera informationen samhället hade tagit fram med andra typer av data och på så sätt ta reda på var de sannolikt kunde hitta dyrbara naturresurser. Med den kunskapen i ryggen köpte de värdefull mark för en billig peng från bönder, som inte fick skäligt betalt för sin mark.

En annan risk som uppstår är att den korrupta staten kan slå ihop information från öppen forskningsdata med uttalanden som Wikileaks fått från en visselblåsare. Helt plötsligt går det med flera källor att hitta och straffa visselblåsaren.

– Wikileaks är ett spännande exempel. Det startades från början för att visa upp korruption i både demokratiska och diktatoriska stater. Men faktum är att det är mycket lättare att gräva där det redan är öppet, och därför läggs mycket fokus på de demokratiska staterna. Det behöver ju inte vara fel att oegentligheter kommer fram där, men det finns en risk att det ges en bild av att de demokratiska staterna är korrupta medan de diktatoriska inte är det. Vem är det som tjänar på den bilden?

Läs mer

Till forskningsområdet biblioteks- och informationsvetenskap

Text: Helen Rosenberg

Bild: Mostphotos