Huvudmeny

Nyfikenhet tänjer tankens gränser

Trenden idag är att finansiera tillämpad forskning. Men grundforskning, förutsättningslöst sökande efter ny kunskap, är viktig. Ofta får den oväntade tillämpningar som förändrar samhället. Doktoranden Linnea Båganders nyfikenhet kan bryta mark inte bara inom konst utan även arkitektur, mode eller något helt annat.

Hon började som student inom modedesign vid Textilhögskolan och är sedan 2016 doktorand här. Redan tidigt under studierna stod det klart att Linnea Båganders håg stod till det konstnärliga fältet, och i masterprojektet tittade hon på likheter mellan arkitektur och kläder.

– Jag skapade en serie skulpturer som använde kroppen som mekanism och referens till kläder och rum. Clemens Thornquist, som är professor i modedesign vid Textilhögskolan, ansåg att jag var något på spåret och uppmuntrade mig till att börja forska, säger hon.

Clemens Thornquist är nu handledare när hon går allt djupare in på relationen mellan kropp, material och rörelse.

– Jag är nyfiken på rörelse som uttryck och kroppens uttryck genom material. Material artikulerar rörelse, kroppens form och rymd samt fungerar ofta som en förlängd kropp. Jag studerar en ickestatisk helhet och ser hur mate­rialets beteende i rörelse kan användas konstnärligt i dans, säger hon.

Materialet förlänger kroppen

Hon arbetar bland annat med dansföreställningar, då är materialens rörelse och kvaliteter lika viktiga som kroppens.

– Materialet är den förlängda kroppen, säger hon.

Att scenen används som kontext beror på att det går att skissa öppet. Saker kan tas till det extrema utan att kännas svårtillgängliga.

– Det är tacksamt att arbeta med dansare. De är vana vid att experimentera. Samtidigt vill de vara fria, så begräns­ningarna med materialen kan ibland vara utmanande, säger hon.

Nya rörelsemönster

Kroppen är ingången för att utforska möjligheterna; dels hur material hindrar eller frigör rörelse, dels hur förhållandet mellan klädernas, men också rummets, form påverkar rörelse. Upptäckterna kan skapa nya rörelsemönster. Ett enkelt historiskt exempel är att balett dansades på tå fram till 1800­talet. Då utvecklades skon med stöd som gjorde att det gick att dansa tåspets.  Ett nytt koreografiskt verktyg var fött.

Öppet sökande inledde doktorandstudierna. Många olika material arrangerade på olika sätt provades, och hur de påverkade kroppen som både rörelse och uttryck analyserades.

– Den dansande kroppen har kläder eller nakenheten som referens. Jag tolkar, materialiserar och ger form åt teorier från Rudolf Laban, William Forsythe, Ohnad Nadiri och Gagarörelsen. Jag tittar också på teorier från arkitektur och interaktionsdesign, vilket har öppnat för att studera kroppens mekanik. Här försöker jag se samband och formulera teorier kring kroppens spatiala aspekt, säger hon.

Utvecklar estetik och konstnärligt uttryck

Nu experimenterar hon med kroppens rörelse genom en förenkling i ett vinkelsystem – att förlänga kroppen med en sorts stavar. Förutom dansarna använder hon sig själv och krokidockor i försöken. Dokumentationen görs som foto och film.

Högskolan i Borås är en bra arena för konstnärlig grundforskning.

– Här finns öppenhet, bred kompetens och stor frihet – inga ”bör göra”, säger hon.

Ännu är det för tidigt att veta säkert vad hennes rön resulterar i. 

– Vi lever i ett statiskt samhälle. Alla steg bort ifrån detta är viktiga. Min forskning syftar till att utveckla estetik och konstnärligt uttryck men kan också leda till nya definitioner av hur vi tänker form som något icke statiskt. Som något föränderligt där estetiken ligger i rörelsen. Förhoppningsvis bidrar detta till både mer funktio­nell och mer kroppsmedveten design, säger Linnea Bågander.

Spännande fortsättning i nästa akt.

---

Scenen är kontexten för Linnea Båganders forskning och hon arbetar parallellt med kostym och scenografi till film och dans.  I höst (2017) syns hennes verk i föreställningarna I Am Here i Budapest respektive Cuttlefish i Falkenberg.

---

Text: Jessica Cederberg
Foto: Anna Sigge