Huvudmeny

Med anledning av coronaviruset: Högskolan i Borås har förlängt gul nivå till och med 8 november. Gul nivå innebär att verksamheten fortgår men att fysisk kontakt ska minimeras så långt det är möjligt. Undervisningen sker på distans så långt det är möjligt. Håll dig uppdaterad.

2020-04-17 08:15

Romulo Enmark gav Högskolan i Borås en ljus framtid


Han må ha spelat i bandet Katastroforkestern, men ledde Bibliotekshögskolan till allt annat än en katastrof. Tvärtom har före detta prefekten Romulo Enmark stått för sådana enastående insatser vid Högskolan i Borås att han nu utsetts till hedersdoktor.

Romulo Enmark skulle i dag, den 17 april, ha promoverats till filosofie hedersdoktor vid Högskolan i Borås under årets akademiska högtid. Högtiden är dock inställd med anledning av coronaviruset och promoveringen kommer därför istället att ske i samband med högtiden våren 2021.

– Det känns väldigt ärofyllt, säger han och berättar som nybliven pensionär om en resa kantad av hårt arbete, framgång mot alla odds – och många goda skratt.

I dag har Högskolan i Borås en självklar plats på den akademiska kartan – men vägen dit har varit lång och krävande. Det vet nya hedersdoktorn Romulo Enmark, prefekt vid Bibliotekshögskolan 1993-1997 och därefter prorektor till och med 2000. Han var med och höll i rodret under den svindlande färden.

– Det var en fantastisk resa med många utmaningar, så summerar han tiden som banade väg för utveckling och växtkraft inte bara för lärosätet vid Viskan – utan också för hela högskolesverige.

Allt började när Romulo Enmark under mitten av 1980-talet var doktorand i etnologi vid Göteborgs universitet.

– Vid den tiden kämpade de mindre lärosätena i regionen med att få ordning på sig rent akademiskt. De hade ganska stora handikapp. De fick inte bygga upp egna forskningsorganisationer och inte ha egna professurer, då var det förbehållet de stora universiteten.

Han berättar om högskolans strävan att vetenskapligt närma sig de stora universiteten:

– Bibliotekshögskolan började fundera på att skapa en forskningsorganisation. Eftersom det inte gick att göra det självständigt, vände man sig till flera institutioner vid Göteborgs universitet.

Romulo Enmark blev tillfrågad om han ville hjälpa till. I början handlade det om att handleda uppsatser. Sedan ledde det ena till det andra.

– Av någon outgrundlig anledning fick jag frågan om jag ville bli föreståndare för ett nyinrättat forskningscentrum vid Centrum för tvärvetenskap. Jag var en förvirrad typ så att jag fick erbjudandet tror jag mest berodde på att jag var snäll och den ende vid Etnologiska institutionen som fortsatte att ställa upp för Borås, säger han med skratt.

Han tackade ja och gick med stor entusiasm in för sitt nya uppdrag.

– Jag hade en kvartstjänst, men jobbade heltid. Som ung tycker man det är jättekul att få ett sådant ansvar.

I ett första skede handlade kampen om att högskolan skulle få ta del av nya statligt anslagna pengar till biblioteksforskning.

– Mycket tydde på att de skulle gå till Linköping eller Umeå, men mot alla odds lyckades vi få pengar till Göteborgs universitet och det lilla centrumet som var till för stötta Högskolan i Borås.

Det gjordes genom att i avsaknad av en egentlig forskningsorganisation istället försöka samla det nationella fältet och med tiden också det nordiska.

– Vi startade konferenser, seminarier och ett förlag för att ge ut böcker, och det viktigaste var att jag skapade en tidskrift; Svensk Biblioteksforskning. Det blev en succé och samlade fältet inte bara i Sverige utan i hela Norden där problemet med att skapa en vetenskaplig infrastruktur inte var löst.

Efter att framgångsrikt ha vunnit kampen om pengarna, byggt upp infrastrukturen och samlat  vetenskapssamhället så att en professur kunde inrättas vid Göteborgs universitet, sökte sig Romulo Enmark vidare till annat arbete inom delvis samma genre i Finland. Efter ett par år fick han erbjudandet att återvända till Borås, denna gång som prefekt för Bibliotekshögskolan.

Väl på plats kom han att genomföra nya avgörande förändringar. Detta i ett skede då det verkade som att de mindre lärosätena skulle få rätten att bedriva ettårig masterutbildning (numera kallad magisterutbildning).

– Fast vi inte säkert visste om Bibliotekshögskolan skulle få den rätten gjorde vi om hela grundutbildningen så att den kunde leda till avancerad examen och vidare till forskarutbildning. Göteborgs universitet var så flotta att de lånade oss rätten så vi vågade göra om utbildningen innan vi själva hade tillstånd att bedriva masterutbildningen.

Med tiden kom också forskarutbildningen till Högskolan i Borås genom att professuren vid Göteborgs universitet rent fysiskt förlades till Borås och nya ämnet biblioteks- och informationsvetenskap delades upp i fyra forskningsmiljöer.

– Vi försökte formera oss så att vi blev starka vetenskapligt. Jag anställde professorer och en massa doktorander, trots att vi inte hade rätt att låta dem doktorera i början. Det var oerhört vågat, men vi gjorde det ändå.

Det låter som att du haft tuffa uppdrag som du lagt ned väldigt mycket jobb på?

– Det var det, men det var också den roligaste tiden i mitt liv. Jag älskade bibliotekarierna. Jag tyckte att de var toppen att ha att göra med.

Bibliotekshögskolan kom att behöva tampas med ytterligare ett stort problem:

– Det saknades en oerhört väsentlig sak; nämligen tillstånd att själv få bedriva forskarutbildning, och därmed tvåårig masterutbildning (magisterutbildning), säger Romulo Enmark och fortsätter:

– Med dåtidens system kunde tillstånd ges enbart för en hel fakultet, men de små lärosätena kunde inte leva upp till sådana krav. De hade inte råd att vara tillräckligt breda.

Han talar om behovet av tillstånd för smalare vetenskapsområden.

– Med den typen tillstånd skulle det bli lättare för de små lärosätena att profilera sig. Sådana fanns inte då, men vi arbetade hårt för att de skulle införas.

Som rektor för Högskolan i Halmstad blev Romulo i början av 2000-talet ledamot i styrelsen för Sveriges universitets- och högskoleförbund som samlade landets rektorer.

– Vi gjorde vårt första manifest för att försöka påverka staten i högskolefrågor. Som representant för de små lärosätena i styrelsen så föll det på mig att kämpa för att ändra tillståndens utformning eftersom de stora universitetens företrädare i styrelsen inte alltid var för detta, säger han.

Hans erfarenheter från Borås kom att påverka hur universitets- och högskolevärlden lobbade gentemot regeringen och politikerna för att få igenom en regeländring kring examinationstillstånden. Något som skulle gynna de mindre lärosätena.

– I detta lyckades vi också, så det har haft viss betydelse för hela sektorn.

Det var du som såg till att ämnet biblioteks- och informationsvetenskap efter en hård kamp till slut kom till Högskolan i Borås?

– Jag var nog mer barnmorskan, den som skapade strukturerna som gjorde det möjligt. De riktiga hjältarna är givetvis forskarna, lärarna och studenterna som tillsammans med biblioteksvärlden har gett ämnet dess innehåll.

Brinner du för ämnet biblioteks- och informationsvetenskap?

– Nej, jag fick till och med mitt lånekort spärrat på Stadsbiblioteket i Göteborg för att jag inte hade lämnat tillbaka böcker, minns Romulo Enmark med ett skratt.

– Jag har hållit på med många ämnen. Jag har mer varit något av en ämbetsman. Som prorektor försökte jag använda de metoder som jag använt för bibliotekarierna för att få i gång ytterligare forskningsmiljöer på Högskolan i Borås, inom ekonomi och textil.

Det var en procedur som sedan upprepades inom en rad yrkesutbildningar på flera högskolor, bland annat på Högskolan i Halmstad och Försvarshögskolan.

– Jag hade ingen militär bakgrund, jag har inte ens gjort militärtjänsten. Men jag hade fått en specialitet; att hjälpa lärosäten med problem. Jag hjälpte dem att formera sig och med vart de skulle ta vägen strategiskt. Min grej har varit att hjälpa högskolor att få ordning på sig själva och framför allt att hjälpa professionsämnen in i det akademiska systemet, säger han och talar om en stark drivkraft:

– Jag har alltid tyckt att mitt jobb varit väldigt roligt. Speciellt i Borås för där var det första gången. Det var så spännande.

Men bakom det lyckade resultatet fanns också våndor.

– Hela tiden har jag varit orolig för att jag lett folk åt fel håll. Särskilt när jag var ung och inte hade erfarenhet och inte kunde, när en sådan här konstig resa påbörjas, avgöra om de första besluten är bra eller dåliga. Man måste ha jättemycket tur i början och det hade jag, säger han ödmjukt.

Han lyfter fram den stora betydelse som personer i hans omgivning har haft.

– I den första fasen var jag helt solo ett tag, men sedan fanns det ett helt gäng väldigt duktiga människor omkring mig. Jag är inte Clint Eastwood utan ledde ett väldigt bra team. Jag har fått mycket hjälp av dem som var smartare än jag och som kunde komma med råd och synpunkter när jag var ute och cyklade.

Har du i ditt arbete haft nytta av din etnologiska bakgrund?

– Ja, faktiskt mer än jag förväntat mig. Kanske inte så mycket av etnologin som sådan, men däremot av de vetenskapsteoretiska inriktningar som präglar etnologin. Jag har kunnat förstå varför folk har väldigt olikartade uppfattningar ibland.

Vad minns du mest av tiden i Borås?

– Att jag hade väldigt roligt. Inte minst var det mycket roliga fester måste jag säga. Vi hade ett band som hette Katastroforkestern som jag var med i och som brukade spela på festerna, säger han med ett skratt och inte utan nostalgi i blicken.

Sedan i december 2019 är Romulo Enmark pensionär och har tillsammans med sin fru Monica bestämt sig för att starta ett nytt liv. Tanken är att tillbringa sommarhalvåret i Varberg, dit de nyligen har flyttat, och när mörkret och kylan kommer söka sig till sydligare breddgrader, där han också har sina rötter. Paret har köpt en lägenhet på Gran Canaria där de nu spenderat sin första vinter. En hektisk om än rolig tillvaro på jobbet har bytts mot total avkoppling i solen, under palmerna och i kristallklart vatten.

– Jag simmar mycket och läser lite spanska. Jag har varit så oerhört mycket i elden under många års tid. Så nu är det faktiskt skönt att få ta det lugnt, säger Romulo som dock så snart det är möjligt ser fram emot att återkomma till sin gamla arbetsplats för att hålla i en föreläsning om sin resa och ta emot hedersdoktoratet.

– Jag är så klart glad att uppmärksammas. Det känns väldigt ärofyllt. Särskilt med tanke på att det var så länge sedan jag gjorde min gärning. Hur ofta blir man ihågkommen för något man gjorde för 20 år sedan? Det känns helt fantastiskt!

Läs mer

Läs artikeln "Han utvecklade utbildningsmiljön – utses till ny hedersdoktor"

Akademisk högtid vid Högskolan i Borås

Forskningsområdet Biblioteks- och informationsvetenskap

Text: Lena Carlsson
Foto: Rickard Kilström/Ulf Nilsson/Arkivklipp