Huvudmeny
Birgitta Wireklint Sundström

2019-04-17 09:00

Patientperspektiv i fokus för ny professor


Birgitta Wireklint Sundström är ny professor i vårdvetenskap. Hennes forskning belyser den prehospitala akutsjukvården i syfte att öka träffsäkerheten i bedömningen på larmcentral och inom ambulanssjukvård.

Vad handlar ditt forskningsområde om?
– Forskningsområdet är till största del akutsjukvård med fokus på prehospital akutsjukvård som inbegriper den akuta vårdkedjan från att patienten i en utsatt situation ringer larmcentralen.

– Jag studerar främst patienter med akut bröstsmärta, misstänkt stroke eller misstänkt höftfraktur, samt geriatriska (äldre) patienter och patienter med behov av primärvård. Forskningen har fokus på hur träffsäkerheten i bedömningen kan öka både på larmcentral och inom ambulanssjukvård samt hur vårdandet och behandling kan utvecklas med hjälp av ett patientperspektiv. Det övergripande syftet med min forskning är att uppnå en förbättrad evidens för prehospital akutsjukvård och därmed ökad patientdelaktighet och patientsäkerhet.


Varför är ditt forskningsområde viktigt?
– Att forska på prehospital akutsjukvård är viktigt för att den speglar samhället och människors livsförhållanden. Vårdarna inom ambulanssjukvård kommer hem till människor och blir budbärare för hur patienten som drabbats av ett akut tillstånd lever sitt vardagsliv, till exempel om det är möjligt att komma hem igen efter eventuell sjukhusvistelse. Forskningen är ofta till stor samhällsnytta. Detta har varit speciellt påtagligt de senaste åren med omfattande nedskärningar av vårdplatser på sjukhus. Rent krasst förväntas ambulanssjukvården lösa den samverkan mellan olika vårdgivare som är nödvändig, men som vårdgivarna inte själva lyckas med. Därför är det viktigt att dessa förhållanden beforskas.

– Speciellt viktig är också den humanvetenskapliga förankringen inom akutsjukvård, som naturligt nog är präglad av akutmedicinska värden och objektiva snabba resultat. Men de existentiella frågorna är alltid aktuella i akutsjukvård, eftersom människors livssituation plötsligt har förändrats. Ångest, oro och utsatthet är ofta det som forskningsresultaten påvisar då patientupplevelser beskrivs.


Vilka är dina viktigaste resultat hittills i din forskargärning?
– Sammantaget ökar min forskning kunskapen om patientperspektivets betydelse inom prehospital akutsjukvård och optimering av bedömning. Studier som fokuserar på patienter med misstänkt stroke identifierar förbättringspotentialer där tidsfaktorn är avgörande, för att möjliggöra att fler patienter ska kunna erbjudas hälsa, välbefinnande och livräddande behandling. Denna forskning inleddes 2009 då Socialstyrelsen införde nya riktlinjer för svensk strokevård. I en samlad plan för utveckling av strokevården i Västra Götalandsregionen blev det min uppgift att koordinera de prehospitala studierna. Resultaten visar till exempel att cirka 60 procent av patienterna bedöms ha stroke redan i ambulansen. Bara i en mindre andel av uppdragen aktiveras strokevårdkedjan från ambulanssjukvården. Detta har blivit en väckarklocka för verksamheten.

Birgitta Wireklint Sundström– På ett mer personligt plan känns det såklart väldigt inspirerande att min avhandling ”Förberedd på att vara oförberedd: En fenomenologisk studie av vårdande bedömning och dess lärande i ambulanssjukvård” (2015) resulterade i att begreppet ”vårdande bedömning” / ”caring assessment” infördes i ambulanssjukvård. Begreppets betydelse understryker att vårdaren inte åtskiljer medicinska bedömningar och vårdande. Istället är det betydelsefullt att insamlad data analyseras i syfte att lindra lidande och stödja patientens hälsoprocesser, samtidigt som en  beslutsprocess för att diagnostisera sjukdom/skada genomförs. Avhandlingen har blivit klassisk och är mycket ofta refererad till, både i vetenskapliga publikationer och i läroböcker.

Vad ser du för utmaningar inom ditt forskningsområde?
– Generellt sett saknas det evidens för alla behandlingsriktlinjer som används inom svensk ambulanssjukvård. Då det gäller randomiserade studier har vi funnit att det är svårt att nå alla vårdare som är involverade och vi har ingen tillförlitlig kontroll över datainsamlingen. Kontexten är i sig krävande, oordnad och oförutsägbar. I prehospital akutsjukvård är det svårt att begära att vårdarna fokuserar på pågående studier och datainsamling. Alltså krävs det extra stor uthållighet av projektledare, att informera och påminna. Dessutom måste kriterier för datainsamlingen vara enkla och dataprotokollen överskådliga. Vi har insett med åren att alla helt enkelt inte kan vara datainsamlare. Det gäller i stället att hitta de som är forskningsintresserade och välja ut speciella personer som kan bli projektansvariga i verksamheten.

Vad betyder det att du blivit professor?

– Att vara professor innebär att leda forskargruppen så att alla kommer framåt och utvecklas på sina olika individuella nivåer, allt från adjunkter till blivande docenter. Det är en rolig uppgift som ger mig en stor tillfredsställelse. När en doktorand har fått sin första artikel publicerad sprids en skön känsla bland alla, det är en individuell framgång efter mycket personligt slit som stärker hela forskargruppens gemenskap.

Vad var det som gjorde att du påbörjade din forskarbana?
– Mitt forskningsintresse triggades igång då Socialstyrelsen 2005 beslutade att all läkemedelshantering skulle utföras av legitimerad personal. Detta innebar att varje ambulans  måste bemannas med minst en legitimerad sjuksköterska. För att uppnå detta nationella kompetensmål behövdes lärosäten som kunde erbjuda högskoleförberedande kurser för ambulanssjukvårdens personal. I Västra Götalandsregionen blev det dåvarande Institutionen för vårdvetenskap vid Högskolan i Borås som 1999 fick uppdraget att etablera ett kunskapscentrum för ambulanssjukvård. En kunskapscentrering som växt och utvecklats till PreHospen, ett centrum för prehospital forskning. Här finns i dag ett framgångsrikt forskarteam, ett tjugotal forskare och doktorander, med stark nationell och internationell renommé. Det var i detta sammanhang som min egen utbildning till forskare inleddes.

Vad står på agendan just nu?
– Mest aktuell är Vinnovas utlysning Visionsdriven hälsa, där vi samarbetar med Prehospital ICT Arena (PICTA) vid Lindholmens Science Park och Ambulanssjukvården Sahlgrenska Universitetssjukhus.

– Jag utvärderar också kongressen Ambulans2019PreHospen, som vi arrangerade i Stockholm i början av april tillsammans med Riksföreningen för Ambulanssjuksköterskor. Vi hade närmare 1 000 besökare under två dagar och vi presenterade mycket intressant forskning. Kongressen blev en succé, som marknadsförde Högskolan i Borås på ett innovativt sätt.

Vad vill du uppnå innan pension?
– Öka externa anslag till forskarteamet och vidga samarbetet med andra forskare och vårdutvecklare. En annan viktig uppgift är att viktiga forskningsresultat återkopplas för att driva utvecklingen inom svensk ambulanssjukvård. Yttersta målsättningen med våra tvärvetenskapliga projekt är att svara upp mot samhällets mest aktuella krav, speciellt kravet på att vårdgivare ska öka samverkan utanför sjukhus. Med mitt vårdvetenskapliga perspektiv kommer jag att i dessa sammanhang värna om patientperspektivet och patientens delaktighet. Dessutom vill jag ytterligare förankra PreHospens samverkan med Socialstyrelsen och Västra Götalandsregionens ledning av hälso- och sjukvård.

– Jag vill att man minns hur forskningen inom prehospital akutsjukvård växt fram med fokus på vårdande bedömning.  Implicit innebär det att motverka polarisering mellan olika discipliner och understryka helheten för patientens bästa.


Mer om Birgitta Wireklint Sundström

Vad gör du helst en ledig dag?
– Jag har svårt att lata mig. Har alltid varit så. Ledig eller inte, tre dagar i veckan inleds med yoga, det ger mig ny energi, inifrån och ut. Bäst av allt är huvudstående, det tyngdlösa tillståndet när huvudet är åt fel håll, det är magiskt. Det tog mig fem år att uppnå. Det underlättar att vara envis, och det är jag. På vintern åker jag gärna KortVasan, 30 km på skidor mellan Oxberg och Mora. Det har blivit många år nu. Det är samma gäng som åker så det sociala är lika viktigt som själva skidåkningen. Detta låter nog för präktigt. Måste därför tillägga att whiskyprovning är ett annat intresse. Är medlem av Ladies Whisky Club Borås sedan starten 2012.

Birgitta Wireklint SundströmFamilj
– Man, två barn med respektive och tre barnbarn. Alla bor i Göteborg.

Vad får dig att skratta?
– Olika saker, kan inte peka ut något speciellt.

Vad gör dig arg?
– Det som gör mig arg är oärlighet och falskhet. Förväntar mig öppenhet i alla relationer, både privata och professionella. Sen kan jag plötsligt bli arg på småsaker men det går över lika snabbt. Jag tror att jag upplevs som en rak personlighet och är oftast rätt glad faktiskt.

Vad är du mest stolt över?
– Jag är mycket stolt över att jag varit med och drivit fram en av högskolans centrumbildningar. Jag är också stolt över den gemenskap som växt fram inom forskargruppen. Privat är jag omåttligt stolt över min familj. Att jag mår bra beror till stor del på att familjen mår bra och att vi håller ihop.

Om du inte hade varit forskare, vad hade du varit då?
– Jag hade nog varit kvar som anestesisjuksköterska eller något helt annat. På högstadiet föreslog studievägledaren att jag skulle bli skådespelare. Det var då mitt intresse för teater började, fortsatte med Ungdomens Röda Kors i Lenhovda och studentteater på gymnasiet. Jag har till exempel spelat Nasse i Nalle Puh. Den lilla rosa grisen som alltid råkar illa ut.


Vad gör du helst en ledig dag?
– Jag har svårt att lata mig. Har alltid varit så. Ledig eller inte, tre dagar i veckan inleds med yoga, det ger mig ny energi, inifrån och ut. Bäst av allt är huvudstående, det tyngdlösa tillståndet när huvudet är åt fel håll, det är magiskt. Det tog mig fem år att uppnå. Det underlättar att vara envis, och det är jag. På vintern åker jag gärna KortVasan, 30 km på skidor mellan Oxberg och Mora. Det har blivit många år nu. Det är samma gäng som åker så det sociala är lika viktigt som själva skidåkningen. Detta låter nog för präktigt. Måste därför tillägga att whiskyprovning är ett annat intresse. Är medlem av Ladies Whisky Club Borås sedan starten 2012.
Familj

– Man, två barn med respektive och tre barnbarn. Alla bor i Göteborg.

Vad får dig att skratta?
– Olika saker, kan inte peka ut något speciellt.

Vad gör dig arg?
– Det som gör mig arg är oärlighet och falskhet. Förväntar mig öppenhet i alla relationer, både privata och professionella. Sen kan jag plötsligt bli arg på småsaker men det går över lika snabbt. Jag tror att jag upplevs som en rak personlighet och är oftast rätt glad faktiskt.

Vad är du mest stolt över?
– Jag är mycket stolt över att jag varit med och drivit fram en av högskolans centrumbildningar. Jag är också stolt över den gemenskap som växt fram inom forskargruppen. Privat är jag omåttligt stolt över min familj. Att jag mår bra beror till stor del på att familjen mår bra och att vi håller ihop.

Om du inte hade varit forskare, vad hade du varit då?
– Jag hade nog varit kvar som anestesisjuksköterska eller något helt annat. På högstadiet föreslog studievägledaren att jag skulle bli skådespelare. Det var då mitt intresse för teater började, fortsatte med Ungdomens Röda Kors i Lenhovda och studentteater på gymnasiet. Jag har till exempel spelat Nasse i Nalle Puh. Den lilla rosa grisen som alltid råkar illa ut.Vad gör du helst en ledig dag?
– Jag har svårt att lata mig. Har alltid varit så. Ledig eller inte, tre dagar i veckan inleds med yoga, det ger mig ny energi, inifrån och ut. Bäst av allt är huvudstående, det tyngdlösa tillståndet när huvudet är åt fel håll, det är magiskt. Det tog mig fem år att uppnå. Det underlättar att vara envis, och det är jag. På vintern åker jag gärna KortVasan, 30 km på skidor mellan Oxberg och Mora. Det har blivit många år nu. Det är samma gäng som åker så det sociala är lika viktigt som själva skidåkningen. Detta låter nog för präktigt. Måste därför tillägga att whiskyprovning är ett annat intresse. Är medlem av Ladies Whisky Club Borås sedan starten 2012.
Familj

– Man, två barn med respektive och tre barnbarn. Alla bor i Göteborg.

Vad får dig att skratta?
– Olika saker, kan inte peka ut något speciellt.

Vad gör dig arg?
– Det som gör mig arg är oärlighet och falskhet. Förväntar mig öppenhet i alla relationer, både privata och professionella. Sen kan jag plötsligt bli arg på småsaker men det går över lika snabbt. Jag tror att jag upplevs som en rak personlighet och är oftast rätt glad faktiskt.

Vad är du mest stolt över?
– Jag är mycket stolt över att jag varit med och drivit fram en av högskolans centrumbildningar. Jag är också stolt över den gemenskap som växt fram inom forskargruppen. Privat är jag omåttligt stolt över min familj. Att jag mår bra beror till stor del på att familjen mår bra och att vi håller ihop.

Om du inte hade varit forskare, vad hade du varit då?
– Jag hade nog varit kvar som anestesisjuksköterska eller något helt annat. På högstadiet föreslog studievägledaren att jag skulle bli skådespelare. Det var då mitt intresse för teater började, fortsatte med Ungdomens Röda Kors i Lenhovda och studentteater på gymnasiet. Jag har till exempel spelat Nasse i Nalle Puh. Den lilla rosa grisen som alltid råkar illa ut.Vad gör du helst en ledig dag?
– Jag har svårt att lata mig. Har alltid varit så. Ledig eller inte, tre dagar i veckan inleds med yoga, det ger mig ny energi, inifrån och ut. Bäst av allt är huvudstående, det tyngdlösa tillståndet när huvudet är åt fel håll, det är magiskt. Det tog mig fem år att uppnå. Det underlättar att vara envis, och det är jag. På vintern åker jag gärna KortVasan, 30 km på skidor mellan Oxberg och Mora. Det har blivit många år nu. Det är samma gäng som åker så det sociala är lika viktigt som själva skidåkningen. Detta låter nog för präktigt. Måste därför tillägga att whiskyprovning är ett annat intresse. Är medlem av Ladies Whisky Club Borås sedan starten 2012.
Familj

– Man, två barn med respektive och tre barnbarn. Alla bor i Göteborg.

Vad får dig att skratta?
– Olika saker, kan inte peka ut något speciellt.

Vad gör dig arg?
– Det som gör mig arg är oärlighet och falskhet. Förväntar mig öppenhet i alla relationer, både privata och professionella. Sen kan jag plötsligt bli arg på småsaker men det går över lika snabbt. Jag tror att jag upplevs som en rak personlighet och är oftast rätt glad faktiskt.

Vad är du mest stolt över?
– Jag är mycket stolt över att jag varit med och drivit fram en av högskolans centrumbildningar. Jag är också stolt över den gemenskap som växt fram inom forskargruppen. Privat är jag omåttligt stolt över min familj. Att jag mår bra beror till stor del på att familjen mår bra och att vi håller ihop.

Om du inte hade varit forskare, vad hade du varit då?
– Jag hade nog varit kvar som anestesisjuksköterska eller något helt annat. På högstadiet föreslog studievägledaren att jag skulle bli skådespelare. Det var då mitt intresse för teater började, fortsatte med Ungdomens Röda Kors i Lenhovda och studentteater på gymnasiet. Jag har till exempel spelat Nasse i Nalle Puh. Den lilla rosa grisen som alltid råkar illa ut.Mer om Birgitta Wireklint Sundström

Birgitta Wireklint Sundströms forskningsprofil

Läs mer om installationsföreläsningarna 2 maj

Text: sammanställt av Henrik Grönberg
Foto: Suss Wilén