Huvudmeny

Med anledning av coronaviruset: Med anledning av rekommendationerna från regeringen har Högskolan i Borås ställt om till undervisning på distans, så långt det är möjligt. Detta gäller till terminsslut den 7 juni. Håll dig uppdaterad.

Eftersökning i skog av försvunnen person

2019-10-30 09:07

Forskning om försvunna kan rädda liv


Eftersökning av försvunna personer tar mycket tid och resurser i anspråk för polisen. En ny rapport presenterar vilken forskning som kan hjälpa polisen framåt i arbetet och hur det kan effektiviseras. En insats är att förhindra att sårbara personer alls kan försvinna hemifrån. Bakom rapporten står Högskolan i Borås, Linköpings universitet och Polismyndigheten.

Varje år tar polisen emot 25 000 anmälningar om saknade personer. De flesta som försvinner lider av demenssjukdom, psykisk ohälsa eller har en önskan att ta sitt liv.

– Efterforskning av försvunna är mer omfattande och kostsamt för polisen än vad politiker och allmänhet förstår. För de försvunna själva och deras anhöriga innebär det ett stort lidande. Därför är det konstigt att det i stort sett har saknats svensk forskning om försvunna personer, säger Rebecca Stenberg, universitetslektor, Centrum för forskning inom respons- och räddningssystem (CARER) vid Linköpings universitet.

Maria Wolmesjö, biträdande professor i socialt arbete vid Högskolan i Borås, har lång erfarenhet av arbete med personer med demens, psykisk ohälsa och/eller risk för suicid. Hon berättar att studien startade som ett pilotprojekt vid Centrum för välfärdsstudier (CVS) vid högskolan och sedan dess har vuxit enormt.

Kunskapsluckor försvårar för polisen

Det finns en rad kunskapsluckor som har försvårat polisens arbete kring efterforskning av försvunna personer. Därför inleddes ett samarbete mellan Linköpings universitet, Polismyndigheten och Högskolan i Borås.

Ett gemensamt forskningsintresse för de tre parterna som skrivit rapporten var samverkan:

– Vi vill med vår forskning lyfta fram att samverkan mellan exempelvis polis och socialtjänst, inklusive äldreomsorgen, kan och bör ske på olika nivåer för att minska risken för ett försvinnande och underlätta efteråt för såväl den ”försvunne” och dess anhöriga med en bra återrapportering, säger hon.

Rapporten som nu presenteras ger en rad förslag kring polisens arbetssätt och om vilken forskning som behövs. Ett område som polisen behöver utveckla är samarbetet med kommunala och regionala vård- och omsorgsverksamheter, bland annat för att förhindra att demenssjuka och personer med psykisk ohälsa alls försvinner.

– Det krävs ett gemensamt förebyggande arbete. Den som är demenssjuk ska inte kunna försvinna hemifrån, och definitivt inte flera gånger. Det måste finnas enkla kontaktvägar mellan polis, kommuner, sjukvård och socialtjänst, säger Anders Leicht, inspektör och expert på försvinnanden vid Polismyndigheten.

Krav på frivilliga

Ytterligare ett förslag rör den frivilligverksamhet som vuxit fram kring sökinsatser de senaste åren. Här föreslår rapporten att krav ställs på frivilliga som vill delta i sökinsatser, exempelvis ska de registrera sig och besvara vissa kunskapsfrågor.

Vad gäller forskning pekar rapporten på att kunskap behövs om när en sökinsats bör sättas in, hur olika grupper beter sig vid försvinnanden och vad man kan göra för att förhindra att försvinnanden alls sker. Men det ges också förslag kring utvecklandet av teknik för exempelvis positionering och kartstöd.

– När polisen efterfrågar forskning för att kunna rädda liv, då är det intressant för oss alla. Redan under arbetet med rapporten har vi kunnat se förändring. Ett exempel är att det saknades kurser om försvinnanden på polisutbildningarna, vilket vi kunnat rätta till på åtminstone en polisutbildning. Arbetet har också lett till samarbete med andra länder som har mer erfarenhet av forskning på det här området, säger Rebecca Stenberg.

Rapporten är en så kallad litteraturstudie, där forskning från flera olika länder har analyserats och jämförts.

Rapport:
Efterforskning av försvunna personer. En internationell forskningsöversikt. Rebecca Stenberg, Maria Wolmesjö och Anders Leicht. CARER:s rapportserie, rapport nr 29, 2019.

Länk till rapporten (extern länk)

Det kommer fler rapporter inom ämnet.

Läs mer om Maria Wolmesjö

Centrum för välfärdsstudier

Text: Therese Ekstrand Amaya, Linköpings universitet
Bild: Daniel Åhlén