Huvudmeny
Åsa Falchenberg, akutsjuksköterska

Vad händer utan sjuksköterskor?

”En äldre dam kom in på akuten med svåra andningsbesvär. Hon hade en kronisk lungsjukdom som behandlats flera gånger på sjukhuset, men behandlingen hade bara lindrat kortare tider. Damen kom i ambulans tillsammans med sin dotter och dotterns man, det var dottern som hade ringt 112. Hennes lungsjukdom var så långt framskriden att det enda vi kunde göra för henne var att ge en behandling där man andas i motstånd för att öppna upp lungorna. Det är en tuff behandling som känns som att andas i kraftig motvind. För många som klarar den kan det vara livsräddande. Tidigare hade man pratat om livsuppehållande åtgärder som respiratorvård, vilket kvinnan inte ville ha. Hon ville endast lindra symtomen.

Under behandlingen ville hon avbryta flera gånger. Hon försökte dra bort maskinen och frågade dottern som tagit med henne till akuten ”Vad har du gjort? Vad har du gjort?” När du har syrebrist kan du inte tänka klart, vilket blev tydligt hos henne. Men jag funderade ändå över om det faktiskt var så att kvinnan ville ge upp, eller om det var syrebristen som gjorde att hon sa saker hon inte menade?

Jag förklarade för kvinnan att hennes liv hängde på att hon klarade behandlingen för att de skulle kunna ta emot henne på intensivvårdsavdelningen. Dottern ville hålla masken, men insåg att hennes mamma oavsett inte hade länge kvar att leva. Vi kämpade och ville att hon skulle må bättre, samtidigt som vi visste att det antagligen inte skulle leda till så mycket mer.

Jag märkte att hon inte klarade av tanken på att ha behandlingen på i flera timmar. Så vi gjorde en deal - kvinnan och jag - för att få henne att fortsätta kämpa för att överleva. Vi hade behandlingen på i tio minuter åt gången innan vi pausade. Då kunde hon bestämma om hon orkade fortsätta. Tillsammans kämpade vi tills hon klarade behandlingen och kunde läggas in på intensiven.

Detta har blivit en händelse som stannat kvar, som jag tänker på ibland. Speciellt hur ledsen dottern blev. När dottern började inse att det redan var för sent för hennes mamma, fick jag vara den som stöttade och hjälpte henne att hålla ut.

Vi möter ofta livshotande situationer på akuten, men de fallen där patienterna är svårt sjuka men där den sjuke och anhöriga inte riktigt har samma syn på vilken behandling som ska ges, ja när livet ställs på sin spets, blir de jobbigaste. När det blir såhär slutgiltigt för både mamman och dottern så skär det i hjärtat, det gör det. Men nu fick de vara tillsammans ett litet tag till.”

Åsa Falchenberg, akutsjuksköterska  

#vadhänderutanoss