Innovationsbloggen: Med Spacerpad i Kenya, en reseberättelse

Mirakelbindan Spacerpad kanske du hört talas om? Sedan 2015 har jag haft glädjen att som innovationsrådgivare stötta Karin Högberg, forskare i vårdvetenskap, i utvecklingen av Spacerpad tillsammans med Lena Berglin, forskare i textilteknologi.

Spacerpad är ett menstruationsskydd, en binda, utformat enligt en nygammal princip som är unik för dagens bindor: en behållare för vätska utan absorbenter. Projektet har ett genuint socialt syfte eftersom Spacerpad är avsedd att hjälpa kvinnor i främst utvecklingsländer där sociala tabun och brist på mensskydd utsätter dessa kvinnor för vad Karin kallar mensfattigdom.

En filmad intervju med Karin och Lena finns här. (Länk till hb.play)

En prototyp togs fram och testades och då bästa utformning och funktion bedömdes ha uppnåtts var det dags att planera uppskalning, industriell tillverkning och distribution. Karin fick finansiering från Vinnovas program Utmaningsdriven innovation (UDI), steg 1 initiering, för detta.

Om Innovationsbloggen 
Stefan Dahlin och Jan Tengwall är högskolans innovationsrådgivare och vi vill med denna blogg visa på olika delar av våra dagliga uppgifter samt inspirera med olika exempel på hur forskningen kan nyttjas och komma till gagn för samhället. Vi stöter på många intressanta projekt vars deltagare vill komma vidare med sina idéer och forskningsresultat, och där vi kan bidra till att det blir någonting av dessa projekt genom olika former av nyttiggörande nivåer.
Genom bloggen vill vi inspirera och visa på olika möjligheter till nyttiggörande, främst av högskolans forskning, men även lyfta fram exempel på lyckade innovationsprojekt både lokalt, nationellt och internationellt.Vi vill inspirera dig som läser bloggen till att bidra till hållbar utveckling. Ibland kan det räcka med att kontakta våra forskare och ge dem en ny infallsvinkel, en ny kontakt eller annat värdefullt som kan göra deras forskning än vassare och leda till att den kommer till nytta i samhället.

Genom tidigare kontakter var det lämpligt att börja där som första utvecklingsland för att göra realistiska användartester och undersöka möjlig tillverkning och distribution på plats. Karin och Lena reste ner i februari i år med ett antal Spacerpads tillverkade på högskolan, för tester med unga kvinnor från tre olika samhällsmiljöer: Det stora slumområdet Kibera i Nairobi, en massajby samt kuststaden Lamu vid Indiska oceanen. I mitten av april var det dags att återvända för att utvärdera testerna och då fick jag möjlighet att följa med. Tanken var att under en två veckors vistelse också undersöka möjligheterna till tillverkning av Spacerpad, med allt som behöver sättas på plats, och börja diskussioner med lämpliga intressenter om bra distributionsvägar med allt som behövs för det.

Kontaktat textiltillverkare

Nairobi var vår bas och efter ankomst bar det av en dag senare med inrikesflyg till Eldoret, en mindre stad cirka 30 mil nordväst om Nairobi. Över ekvatorn och över det typiska kenyanska landskapet, med odlingar i den röda järnrika jorden. Det var som svensk högsommarvärme i det inre av landet med runt 25 grader. Regnperioden var försenad och överallt var det väldigt torrt och dammigt. Kontakt var tagen sedan tidigare med en textiltillverkare i Eldoret, företaget Rivatex East Africa Limited, ett företag som drivs kommersiellt med flera stora nationella kunder men är helägt av Moi University i samma stad. Moi är ett av Kenyas största universitet med bred forskning fördelat på 15 fakulteter, nästan 40 000 studenter och 233 utbildningsprogram.

Då Rivatex ägs av Moi University och eftersom Karin och Lena är forskare på högskolan var det lämpligt att knyta lärosätena närmare varandra. Därför undertecknades ett "Memorandum of Understanding" för samarbeten mellan lärosätena. Detta hoppas vi kommer att möjliggöra forskningssamarbeten och studentutbyten i framtiden. Mer information kommer, håll utkik på högskolans webb.

Ett studiebesök på Rivatex uppvisade imponerande anläggningar, där tillverkning i hela kedjan från fiber till färdig produkt i olika material är möjlig. VD:n Thomas Kipkurgat var mycket intresserad av att starta tillverkning av Spacerpad och att installera utrustning och utveckla processerna. I denna utveckling sade han sig också kunna bidra med medfinansiering, vilket krävs för en ansökan till Vinnovas UDI steg 2.

Intervjuer med kvinnor som testat Spacerpad

Efter en flygresa över ekvatorn igen var vi tillbaka i Nairobi. Nästa besök var i slumområdet Kibera i utkanten av centrala Nairobi, där första intervjuerna skulle göras med en grupp unga kvinnor som fått testa Spacerpad i två månader. Kibera sägs vara Afrikas största slum med mellan 300 000 och 800 000 invånare, kanske upp emot en miljon – ingen vet riktigt – på en yta av 2,5 kvadratkilometer. Några få vägar finns genom området, annars är hela ytan täckt av ett fullständigt gytter av plåttak med smala jordgångar emellan tillsynes utan plan eller riktning. Kibera är så stort att det är uppdelat i ”stadsdelar” med stor skillnad i standard, från ganska fina men enkla hus till djup fattigdom och misär.

Under tiden Karin och Lena pratade med försöksobjekten fick jag en guidad promenad genom närområdet eftersom jag som man förståeligt nog inte var välkommen i mötet. Min guide var en kiberabo och bekant till Karin och Lena som heter Kantar och vi gick runt i mer än två timmar. Denna promenad gav mig mitt djupaste intryck under hela kenyaresan: gyttret, värmen, lukterna – på sina håll stankerna – torkan, människorna! En omvälvande och mycket blandad upplevelse. Trots levnadsförhållandena var människorna nyfikna, trevliga, pratsamma: flera gånger kom glada ungdomar i trasiga kläder och ville prata om mig och mitt; stannade vi till i ett hörn samlades folk runt oss för att prata, och ibland när vi gick förbi ett skjul stack ett litet huvud ut genom dörren och ropade glatt ”muzungus, muzungus”. Enligt Kantar betyder det ungefär ”vitskalle”!

Besök hos massajer

Nästa planerade utflykt gick till massajernas område sydväst om Nairobi. Några timmars bilresa tog oss till en massajby där ännu en grupp kvinnor skulle intervjuas efter två månader med Spacerpad. En massajfamilj upplät sitt boende för oss att besöka och medan Karin och Lena pratade med kvinnorna, fick vi tillfälle att se deras boplats med en djurfålla och två hyddor. Massajer är boskapsskötande nomader som bor väldigt enkelt och flyttar efter vattentillgång några gånger om året. De var glada och öppna, men mer reserverade än Kenyaner i övrigt. Och jag förstår dem. Det kändes lite olustigt att klampa in i någons hem på det här viset, en miljö som var helt exotisk och främmande för mig men hemma för dem. Vi såg inte många män förutom vår massajguide och byns hövding som övervakade besöket lite på avstånd. Byns kvinnor hade samlats i en liten träddunge och lagt ut sina egentillverkade smycken som vi förväntades köpa som tack för besöket. Vilket vi gjorde. Fantastiskt fina arbeten av mängder av små plastpärlor i många färger och fantasirika mönster i typisk massajstil.

Sista resan från Nairobi för de sista intervjuerna med en testgrupp kvinnor gick till Lamu på Kenyas östkust. En liten stad, cirka 13 000 invånare, på en ö med samma namn. Lamu har en gammal och speciell bebyggelse i de äldre delarna med vita stenhus och mycket mycket smala gator, mer som gångar, mellan huset. När man gick mellan husen nådde man lätt husen på båda sidor med utsträckta armar. Motortrafik var nästan omöjlig så därför var åsnor bästa transportmedlet för människor och varor. Åsnor fanns överallt! Den gamla stadskärnan är ett UNESCO världsarv.

De smala passagerna mellan huset gjorde att solen sällan nådde ner till marken. Det var säkert en tanke med detta när staden byggdes eftersom klimatet är varmt. I de övriga delar av Kenya vi besökte var temperaturen runt 25 grader, i Lamu var det 39 grader och väldigt hög luftfuktighet. Varmt! Och, återigen, vänliga öppna människor och en exotiskt annorlunda upplevelse för en nordbo.

Lyckat test i realistisk miljö

Hur gick det då med användartesterna av Spacerpad? Innan ens Karin utvärderat resultaten kunde man direkt säga: Succé hos alla tre testgrupperna. De var översvallande positiva, med spontana ord som ”detta har vi väntat på!” och ”nu kan jag äntligen sova hela natten!”. Det var överlag en fantastisk respons!

Såhär långt har projektet kommit ungefär fram till vad vi på innovationsspråk kallar "Proof of concept", eller för att sätta teknikutvecklingen på den klassiska TRL-skalan (Technical Readiness Level) TRL 6: prototypen testad i realistisk miljö under realistiska förhållanden. Nu återstår resten för att uppnå genomslag: Att skala upp och bygga en hållbar produktion med allt vad det innebär av utrustning, kompetens, materialflöden, kvalitetssäkring och vidare till industriell skala. Att säkra distributionskanaler till rätt målgrupper och, inte minst, att säkra finansiering för allt detta. Till en början får vi förlita oss på mjuka pengar i form av bidrag och anslag till forskning med nyttiggörandepotential (Vinnova?) men för att nå hållbarhet även ekonomiskt behöver affärsmässiga strukturer etableras.

Vi ser också behov av Spacerpad i den utvecklade delen av världen inklusive Sverige, främst hos den miljömedvetna målgruppen kvinnor. Projektet har därför knutit till sig textilproducenter i Västra Götaland och vi jobbar med distributions- och försäljningskanaler.

Stor potential kommersiellt

Spacerpad har stor potential kommersiellt, men den är en teknisk innovation vars utveckling drivs av viljan att förbättra livsvillkoren för många kvinnor. Det är alltså ett strålande exempel på en social innovation som med tålamod och rätta kompetenserna har stor möjlighet att få impact. Utvecklingen ska ske på sätt som bäst tillvaratar Karins och Lenas intressen som forskare och privatpersoner och det är, enligt min mening, viktigt att de har rimlig kontroll över och känner sig delaktiga i processen. Inte minst för den känsla man får av att mina forskningresultat verkligen fyller behov och ger glädje åt många många andra. Tro mig, det är stort!

Låt oss lyfta fram och utveckla andra projekt på högskolan med liknande möjligheter att faktiskt göra skillnad. De finns! Med vår hjälp på GIO kan de lyfta. Kontakta oss!

Stefan Dahlin, Innovationsrådgivare, GIO