Frågan lyder i sin helhet så här:

”Jag funderar på hur högskolan arbetar med hållbar utveckling och teknik/IT. Sopsortering i all ära, men datorer, bildskärmar och mobiltelefoner påverkar också miljön, kanske i högre utsträckning. Dessutom belastar det högskolans ekonomi om vi konsumerar mer teknik än nödvändigt. Det kommer många påbud om att ta buss istället för bil, källsortera etc. men är det ändå inte i konsumtionsänden man kan göra den verkliga skillnaden för ökad hållbarhet? Kan man exempelvis uppmuntra personalen att behålla sin arbetsdator/mobiltelefon längre, inte byta ut bildskärmar bara för att m.m.? Sedan undrar jag också vad som sker med fullt fungerande teknik som tas ur bruk i våra lokaler? Säljs? Doneras till behövande? Går till deponi?”

Frågan besvaras av IT respektive Campus och hållbarhet.

– Högskolans datorer ägs av respektive akademi och enhet och det är de som initierar inköp och beslutar därmed hur länge en dator ska användas. Ofta återgår datorn till en annan användare, används som lånedator, till våra labbmiljöer eller för utbildning, exempelvis till studentlabbet som används av IT-teknikerutbildningen innan datorn tas ur bruk. Väljer vi att ta den ur bruk provar vi nu även en så kallad loophantering, där en uttjänt dator återvinns eller säljs vidare. Hårddiskar destrueras alltid, och detta på grund av GDPR. Vi har tre års garanti på de flesta av högskolans datorer men en genomsnittlig livslängd på våra datorer är mycket längre än så, förklarar Therése Widar, supporttekniker.

När det gäller det som blir avfall svarar Mikael Lövgren, servicekoordinator på Campus och hållbarhet så här:

– Högskolan har en och samma mottagare av allt vårt avfall och det är Borås energi och miljö. De tar hand om allt farligt avfall som lämnar våra lokaler och vi betalar för att de ska ta hand om detta avfall på lämpligast sätt. Elektronikavfall ingår i benämningen farligt avfall och hanteras därefter. Högskolan har särskilda förråd där allt farligt avfall förvaras innan transport till avfallsanläggningen Sobacken där avfallet vägs och sorteras upp efter respektive fraktion. Viss återvinning sker, men en stor del förbränns i speciella högtemperaturugnar. Material som varken kan brännas eller återvinnas, som exempelvis kvicksilver, förvaras i så kallad säker deponi.