Niklas, polis

Vad händer utan poliser?

”Det var en sensommardag i augusti, för några år sedan. Vi fick ett larm till ett höghus i Göteborg. Det var en kvinna som hade ringt in till larmcentralen. Hennes man satt på utsidan av balkongräcket till deras lägenhet på nionde våningen.

Vi var tre poliser som åkte dit. Kvinnan bad oss vara varsamma för mannen hade precis fått ett cancerbesked. Han hade tagit det väldigt hårt och ville inte leva längre. Jag minns att lägenheten var en fin välstädad fyrarummare och att solen lyste in i vardagsrummet när kvinnan tog emot oss. Genom lägenheten ser jag balkongdörren och mannen. Han har en kniv i handen. Vi poliser snackar ihop oss och bestämmer att jag ska etablera kontakt med honom och försöka få honom att komma över på rätt sida balkongräcket. Mina kollegor försöker hålla sig lite dolda där bak för att inte pressa, utan vi försöker vara så lågaffektiva och så kommunikativa som möjligt.

När jag närmar mig mannen, säger han ’kom inte närmre för då hoppar jag’. Han visar kniven och håller den mot mig. Jag visar med öppna händer att jag inte har för avsikt att komma ut på balkongen, utan är bara där för att prata och frågar vad han heter och hur han mår. Jag frågar också varför han sitter där och han berättar att han fått sin cancerdiagnos. Han tycker inte att det är lönt att leva längre. Under tiden som han pratar närmar jag mig - sakta, sakta. Till slut lyckas jag komma hela vägen till balkongdörren och jag försäkrar honom att jag inte kommer att ta tag i honom, utan att jag bara vill prata.

Jag hade noterat när jag passerade vardagsrummet att han hade en riktigt gedigen whiskeysamling, med jättefina whiskeyflaskor, så jag backar undan lite och ber hans fru hämta ett glas i köket. Jag går till hyllan och väljer den finaste whiskeyflaskan, häller upp en liten slatt och sätter den på vardagsrumsbordet. Han ser glaset.

Jag närmar mig honom försiktigt igen och snackar om whiskey, försöker bryta fokus och prata om något helt annat. Vi snackar om whiskeysorter och det känns som att han avleds lite. Jag ber honom lägga undan kniven - för det är den jag är rädd för, det är den som kan skada mig - och försäkrar honom igen om att jag inte är där för att skada honom, utan för att hjälpa honom och då slänger han undan kniven på balkonggolvet. Sen ber jag honom komma och sätta sig i soffan och säger ’jag har hällt upp en whiskey till dig därinne’. Jag fortsätter och försöker aktivt lyssna på honom.

Efter 20 minuter, kanske en halvtimma, så väljer han att kliva ner. Han kommer in i vardagsrummet för att sätta sig och ta whiskeyn. Då kommer kollegorna fram och lägger armarna runt honom, för att säkra att han inte ska hoppa ut igen. Han får sätta sig i soffan och smutta lite på whiskeyn, sedan ser vi till att få iväg honom till psykakuten för att få hjälp på riktigt. Innan han åker skiner han upp och säger ’fan va ni lurade mig, men den där whiskeyn kunde jag inte motstå’.

Jag vet inte hur han mår idag, om han lever. Det är något jag funderar på i efterhand. Vi följer inte upp suicidala fall, men jag har inte varit på den adressen igen. I mitt huvud tänker jag att han genomfört sin behandling och mår väl. Men jag vet inte.”

Niklas, polis

#vadhänderutanoss