Linnea läser till polis utan att lämna hemorten
Från början trodde hon, som många andra, att polisutbildningen bara fanns på campus.
– Jag hade ingen aning om att det gick att läsa på distans. Det blev som en bonus när jag såg att det gick, säger hon.
Samtidigt var beslutet självklart när hon väl förstod alternativet. Att flytta var inte aktuellt, varken för henne själv eller med hästen.
– Jag hade häst när jag sökte, och jag ville inte flytta på vare sig honom eller mig. Och hela familjen bor här. Det hade inte känts rätt att flytta.
En barndomsdröm som fick mogna
Drömmen om polisyrket har funnits där sedan hon var liten. Men efter studenten tog livet andra vägar. Först jobbade hon med tävlingshästar, senare i en optikerbutik och även några år på ett gym. Vid första anblick kanske det låter som att hon strök runt bland olika jobb. Men det är snarare tvärtom, jobben lärde henne vad hon trivs bäst med: människor, ansvar, rörelse. Alla delar som senare skulle göra polisyrket logiskt.
En sommardag i Grebbestad bestämde hon sig till slut. Två uniformerade poliser gick längs bryggan. Hon tittade på dem, och något inom henne föll på plats.
– Jag tänkte: jag ska också gå i de där kläderna en dag. Nu är det min tur!
Sedan gick det snabbt. Prövningen hos Plikt- och prövningsverket blev verkligen ett par intensiva dagar.
– Jag var jättenervös. Jag fick ont i huvudet efter första dagen.
Hon beskriver dagen som en rad moment där man knappt hinner tänka innan nästa test är igång.
– Men det gick bra. Moment efter moment bara satt.
Det märks att hon är en typisk polisstudent: självständig, lite perfektionistisk, bra på att hantera press när det väl gäller. Men inte utan oro.
– Jag ville det här så mycket att jag var rädd att misslyckas. Men det betydde också att jag hade hög motivation att verkligen lyckas med testerna, och det gick vägen, säger Linnea.
Att läsa på distans – en vardag som bygger på struktur
Distansupplägget betyder inte att man pluggar mindre. Tvärtom. Det kräver planering, disciplin och en känsla för när man behöver ligga steget före. Med ett upplägg där ungefär var fjärde vecka är på plats i Borås har Linnea skapat en rytm som fungerar. Hon planerar in att följa föreläsningarna i block, och i så stor utsträckning som möjligt se dem i förväg. Hon städar undan allt teoretiskt innan hon åker till Borås, för närstudieveckan är väldigt intensiv.
– Jag försöker se alla föreläsningar under veckorna jag är hemma. På närstudieveckan är du helt slut i huvudet ändå, så jag vill inte sitta på kvällarna för att komma i kapp.
Studierna på distans är en mix mellan schemalagda föreläsningar via Zoom och en hel del inspelade föreläsningar som går att ta del av när det passar en själv.
– Det ger mycket frihet, konstaterar Linnea.
Juridiken en chock
– Jag hade ingen aning om att det var så mycket lagar och regler. Hade jag förstått hur mycket juridik det är, så vet jag inte om jag hade varit lika självsäker på att det var något för mig. Men så som utbildningen är uppbyggd kommer du snabbt in i det, säger Linnea.
Hon förklarar hur utbildningen går från noll till hundra. Att du i början inte ens vet vad alla olika begrepp betyder. Att du läser och läser tills det plötsligt ”klickar” och du hör dig själv tänka som en polis. Eller som lärarna ofta påminner studenterna om:
– De säger alltid ”lita på processen”, och det stämmer faktiskt.
Stark gemenskap trots distans
Det är lätt att tro att distansstudenter har mindre kontakt med varandra. Linnea säger motsatsen.
– Alla lärare säger: ”Ni är en så sammansvetsad klass”. Och det är sant. Vi har jättehögt i tak.
Mycket tack vare professionshandledaren, en lärare som är utsedd att ha extra ansvar för just en specifik klass. Lite som en klassföreståndare under grundskolan.
– Han skickar spontana meddelanden, peppar inför tentor och kollar av läget. Det betyder mycket for oss!
Basgrupperna som klassen är uppdelade i träffas digitalt flera gånger varje vecka. Chatten går varm.
– Vi ses i Zoom hela tiden. Och på närstudieveckan känns det aldrig som att det har gått fyra veckor sedan vi sist sågs fysiskt, säger Linnea.

Aspiranten – och verkligheten – väntar
Snart ska Linnea ut i verkligheten. Termin fem. Riktiga öden. Riktiga ingripanden. Hon är taggad – och nervös.
– Det är med skräckblandad förtjusning. Vi känner oss redo. Vi har mycket i ryggsäcken. Men man är också rädd att göra fel.
Samtidigt vet hon att aspiranten är till för att lära.
– Ingen förväntas vara färdig polis när man kommer ut. Det är en termin för att växa. Men alla i klassen känner att vi har utvecklats otroligt mycket under våra två år på högskolan och är redo att ta steget ut i verkligheten och pröva våra kunskaper på riktigt, avslutar Linnea.
Linneas tre råd till dig som funderar på distansstudier:
- Det gäller att ha en bra planering. Det är A och O.
- Försök att alltid ligga före i föreläsningarna. Du tackar dig själv på närstudieveckan.
- Ta hjälp av klassen. Distansen gör dig inte ensam.

Linneas fördomar om polisutbildningen
“Du måste vara superstark”. Fel.
– Jag trodde man behövde vara ännu starkare än vad jag var. Men allt handlar om teknik. Verkligen allt. Det är skönt att kunna säga det till andra som tror att man behöver vara en 120 kilo tung muskelknutte.
“Man slipper skriva”. Fel.
– Skrivandet är en stor del. Och det måste vara bra. Det visste inte jag, men jag har alltid gillat språk, så det funkade.
Linneas favoritmoment: batong, OC-spray och isvaken
Linnea pratar om de praktiska momenten som hon plockar ut som sina favoritmoment med en blandning av skräck och stolthet.
– Batongexaminationen var första stora grejen. Jag var rädd att misslyckas, men den gick som en dans. Inför att behöva utsätta mig själv för pepparspray var jag rädd för smärtan. Men man klarar mer än man tror.
Men isvaken var värst – tills den inte var det längre.
– Jag hatar kallt vatten. Jag övade hemma och det gick åt helvete. Jag var i 30 sekunder och trodde jag skulle dö. Men när det väl var dags på skolan var det hur lugnt som helst.
Text: Jonas Sehlin
Foto: Benjamin Seipel/Mebia