Mirja pluggar till polis på distans – med tre barn och fullt vardagstempo
Mirja läste till personalvetare när hon var runt 20 och jobbade flera år inom HR. Hon trivdes med mötet med människor, men saknade variation.
– Det roligaste var alltid mötet med folk. Det sociala. Men jag avskydde att sitta framför en dator hela dagarna. Jag tröttnar snabbt på att göra samma sak.
Polisyrket låg där i bakhuvudet, något hon alltid tänkt på som “ballt”, men långt ifrån självklart.
– Jag hade ingen i min närhet som var polis. Det var mer en känsla att det hade passat mig.
Hon sökte till polisutbildningen tre gånger. De två första gångerna tog processen stopp redan vid personlighetstestet.
– Jag var inte missnöjd med livet då. Det var mer: ”Jag söker och ser vad som händer.” Och så gick jag vidare med annat.
Men när Plikt- och prövningsverket öppnade ett kontor i Göteborg blev det enklare att försöka igen. Hon bodde där då, och slapp åka till Malmö tidigt på morgonen.
– Annars hade jag nog inte sökt igen. Men tredje gången bara satt allt, berättar hon.
Ett naturligt steg – mitt i småbarnslivet
I samma veva som antagningsbeskedet kom, hade hon flyttat från Kungälv tillbaka till Grebbestad, byggt hus och blivit mamma igen.
– Jag var ändå i ett skifte. Föräldraledig, nytt hem, allt var i förändring. Så det föll sig naturligt att börja plugga.
Det låter som perfekt timing, men startsträckan blev tuffare än hon hade räknat med.
– Första terminen blev en chock. Du får en ärlig bild av yrket. Det är inte glass på bryggan och blåljus varje dag. Det är risker, svåra situationer… och jag tänkte mycket på om det var egoistiskt av mig att vilja det här när jag har tre små barn.
Hon pratade mycket med det med sina klasskamrater.
– Det var flera som kände liknande saker. Alla hade sina egna orosmoln. Det var skönt att dela med sig av sina tankar.
En klass som bryter mot alla förutfattade bilder
Mirja beskriver sin klass som allt annat än den stereotyp många tänker sig när de hör “polisutbildning”. Det finns ingen typisk ”polismall”, utan det är en blandad grupp där alla är allt annat än likadana.
– Vi är en blandning av åldrar, erfarenheter och personligheter. Någon är 23, någon är nästan 50. Någon har jobbat på lager, en annan inom vården, en tredje har rest runt halva världen. Det finns småbarnsföräldrar, personer som precis flyttat hemifrån och de som bytt bana mitt i livet. Det är just det som gör utbildningen bättre, Det som jag inte kan, kan någon annan. Vi kompletterar varandra utan att ens anstränga oss. Perspektiven är olika, men drivet är samma. Något som också skapar en känsla av trygghet.
– Det är lätt att tro att man måste vara på ett visst sätt för att passa som polis. Men när man ser hur olika vi är, och hur bra det funkar, så fattar man att det finns många sätt att vara polis på.
Distansstudier – struktur, rutiner och rörelse
Mirja pluggar nu fjärde terminen och gör nästan allt hemifrån. Hon gillar att styra sina veckor.
– Jag ligger alltid före. Om en uppgift ska in 25 mars, då är den helst klar några dagar tidigare. Det gör allt enklare.
Mellan kl. 8 och 15 är hon effektiv. Barn lämnas på förskola och skola, och sedan är det fullt fokus. Föreläsningar och seminarier ligger oftast mitt på dagen. Hon tränar nästan varje dag på lunchen och lyssnar på föreläsningar samtidigt.
– Det är en frihet att kunna kombinera plugg och rörelse. Hade jag jobbat heltid på kontor hade jag aldrig hunnit vara så mycket med barnen som nu. Jag hämtar ändå relativt tidigt och ibland kan jag ha dem hemma en dag om det funkar i schemat. Det är lyxigt.
Teori, juridik – och de mentala bitarna
Mirja har hittills klarat allt på utbildningen – tentor, fysiska moment och skytte. Det är många utmaningar, men det svåraste har varit något annat:
– Det mentala. Att förstå varför vi tränar på vissa saker. När man inser att skytteövningen handlar om att man kanske en dag måste skjuta mot en människa… då känns det i magen.
Samma sak med övningen i termin 4 om pågående dödligt våld.
– Övningen var rolig. Men tanken bakom är inte rolig. Det får en att fundera.
Framtiden – gärna Strömstad
Mirja hoppas få genomföra sin aspirantutbildning i Strömstad.
– Det händer inte lika mycket där som i större städer. Men det ger tid för relationer, som att besöka skolor, prata med folk och bygga tillit. Att jobba förebyggande, det passar mig.
Och det innebär att hon måste jobba bredare.
– Då kan man inte ringa förstärkning som är framme på två minuter. Ibland är det vi och ingen annan. Då måste man vara skicklig i kommunikation och problemlösning. Det ser jag fram emot, avslutar hon.
Mirjas råd till dig som funderar på att plugga till polis:
- Sitt lugnt i båten i början.
"Det är kaos i huvudet de första veckorna. Men det landar. Fråga om du undrar något, det finns alltid någon att prata med." - Hitta balans i vardagen.
"Träning, sömn, mat, vila. Allt hänger ihop. Har du en bra grund är du mer motståndskraftig mot stressen i utbildningen." - Planera smart.
"Ligg steget före. Det underlättar allt, särskilt om du har familj."
Text: Jonas Sehlin
Foto: Benjamin Seipel/Mebia