Berättat av Prof. em. Maj Klasson i samband med hennes 90-årsdag 25 mars 2026
Varför kom jag, en universitetsbibliotekarie och forskare från Linköping, till Borås? Jo, jag blev ’headhuntad’ av Romulo Enmark, som då var prefekt vid Bibliotekshögskolan och fil.dr. i etnologi vid Göteborgs universitet. Han var en av de forskare jag bjudit in till ett nätverk som jag startat vid Linköpings universitet och som samlade forskare och praktiker från många ämnesområden runt om i Sverige till spännande kunskapsutbyte inom ”Folkbildningsforskning och bibliotek”, en föregångare till det senare startade forskningsnätverket Mimer.
Romulo Enmark och Anders Fransson, rektor i vid Högskolan i Borås och forskare i pedagogik vid Göteborgs universitet, hade tagit tag i en krisande bibliotekarieutbildning som var nedläggningshotad och omorganiserat den på ett smart sätt. Utbildningen behövde bli mer forskningsanknuten och Enmark stod nu inför uppgiften att starta upp en mycket stor magisterutbildning och behövde hitta disputerade lärare som kunde vara examinatorer. De skulle även handleda doktorander vid den nystartade forskarutbildningen i biblioteks- och informationsvetenskap vid Göteborgs universitet. Där fanns examensrättigheter för högre forskning och utbildning, vilket inte en liten högskola som den i Borås med få institutioner hade. Professuren i Göteborg utlystes i början av 90-talet, Lars Höglund utsågs till den första innehavaren och i rekryteringsprocessen blev jag kompetensförklarad för professur.
Lockades in i förändringsarbetet
Så Enmark lockade mig att komma till Borås och vara med i förändringsarbetet. Han såg att mina erfarenheter från att ha arbetat vid två universitetsbibliotek och fyra akademiska institutioner vid tre universitet kunde komma till nytta. Min bakgrund var att jag hade disputerat i pedagogik på en avhandling om hur en yrkesutbildning och dess bibliotek integrerades i ett större universitet och om bibliotekariens roll som pedagog och förändringsagent. Jag hade arbetat som universitetsbibliotekarie, publicerat egen forskning och på olika sätt varit med och utvecklat folkbildningsforskningen. Jag hade dessutom arbetat inom den statliga litteraturutredningen och såg att jag skulle kunna ha nytta av alla de erfarenheterna i Borås. Efter viss tvekan antog jag 1995 den väldiga utmaningen att bli biträdande professor i Borås. Det var ju inte bara ett krävande arbete, jag skulle dessutom behöva långpendla från Linköping.
När jag kom till högskolan blev jag mottagen med öppna armar. Redan första dagen kom folk i korridoren och uttryckte glädje över att jag var på plats och var förväntansfulla över vad det skulle innebära. Jag fick goda tips från Eva Åberg Andersson i administrationen om vilka villkor de övriga (manliga) personerna på ledande tjänster i högskolan hade så att jag inte skulle bli förfördelad och genom åren fortsatte hon och den övriga administrativa personalen att vara goda allierade och ett stort stöd i mitt arbete.
Den första kursen jag ledde hade genustema och genom den fick jag tidigt kontakt med folk över hela högskolan. Jag arbetade under alla åren med jämställdhetsfrågor och fick ta emot högskolans jämställdhetspris.
Viktigt att forma en kreativ och positiv kultur
För mig var det viktigt att vara med och forma en kreativ och positiv forsknings- och seminariekultur. Jag hade genom åren sett lite för mycket av vassa armbågar, aggressiva inlägg och folk som tryckte ner andra för att själva få glänsa och så ville jag inte att det skulle vara i Borås. När sådana tendenser dök upp bland studenter och i forskarseminariet tog jag upp det enskilt med dem som gått för hårt åt andra och uppmuntrade dem att i stället framföra sin kritik respektfullt och komma med förslag på hur skribenten kunde förbättra sin text. Min upplevelse var att vi kunde skapa en miljö som för det mesta var hjälpsam och generös, där studenter och forskare ansträngde sig för att ta ansvar både intellektuellt och socialt.
Som tidigare nämnts hade högskolan vid den här tiden inte examinationsrätt på forskarnivå, så de forskarstuderande hos oss disputerade vid Göteborgs universitet. Lars Höglund var professor där och jag kom med forskarstudenterna från Borås till vårt gemensamma forskarseminarium. Från början hölls alla seminarier i Göteborg, men efter hand allt oftare också i Borås. Forskningsmiljön blev internationell och tvärvetenskaplig. Forskningsämnet byggdes upp av människor med olika ämnesbakgrund, såväl från litteratur- och beteendevetenskap som från mer tekniska ämnen. Flera av de första doktoranderna kom från olika nordiska länder, som inte hade egna forskarutbildningar i biblioteks- och informationsvetenskap. Efter disputationen återvände många av dem och byggde upp forskning på hemmaplan.
Den första som disputerade
Det gjorde även de svenska doktoranderna. Olof Sundin och Joacim Hansson, som jag var handledare för och som var de första doktorander som gått magisterutbildningen hos oss på högskolan, har sedermera blivit professorer i Lund och Växjö. Det gör mig stolt och glad. Vid sidan av att vara duktiga forskare var de väldigt stöttande och bidrog till den goda stämningen på seminarierna. Högskolan satsade också på kompetenshöjning hos den egna personalen och Louise Limberg var den första som disputerade hos oss samtidigt som hon uppehöll en lärartjänst vid Bibliotekshögskolan, något som krävde både fokus och engagemang.
I samband med förändringarna av utbildningen behövde högskolan en forsknings- och utbildningsnämnd. Där var rektor från början ordförande, sedan beslutades att en lärare/forskare skulle leda nämnden. Jag blev vald att göra det, blev därmed högskolans första dekan och drogs därmed också in i högskoleövergripande frågor. Nämnden var ett väldigt roligt och kreativt sammanhang att arbeta i och vi fick en hel del gjort tillsammans.
Den sista Tham-professuren
I rollen som dekan mötte jag utbildningsminister Carl Tham, när han besökte högskolan. Under Thams tid i regeringen expanderade högskolorna kraftigt och han utökade antalet professorer, bland annat för att öka andelen kvinnor bland dem. Jag påpekade för honom att han hade gett alla sina ”Tham-professurer” till större högskolor och inte en enda till små högskolor, där de flesta av de utbildningar som samlade många kvinnor fanns. Så berättade jag om vår högskola, där Textilhögskolan just öppnat sin stora Tutankhamon-utställning och där många andra intressanta projekt var på gång. Vi fick den sista Tham-professuren!
Efter min pensionering fortsatte jag att vara aktiv i forskarseminariet, som sakkunnig vid tjänstetillsättningar och som handledare för några doktorander, men hade börjat se tecken på att jag såg sämre än tidigare. Det visade sig efter ett tag, när jag kom till ögonläkare, att jag fått medicinbiverkningar som lett till skador på ögonbotten och gula fläcken. Synen försämrades snabbt och ett tag trodde läkarna att jag skulle bli helt blind. Jag kunde inte längre köra bil. Under ett par år kunde jag inte läsa och skriva alls, vilket var plågsamt, och även efter att jag fått olika hjälpmedel gick det väldigt långsamt. Det gjorde det omöjligt att läsa stora mängder seminarietext och hänga med i aktuella publiceringar och i utvecklingen av de nya, digitala verktygen. Med sorg insåg jag att jag skulle bli tvungen att släppa biblioteksforskningen.
Fortsatte att skriva
Trots min synskada har jag ändå fortsatt skriva, i betydligt långsammare takt och utan strikta krav på vetenskaplighet, om några vanliga människors liv och bildningsresor. Dagens stora tillgång på ljudböcker gör också att jag kan fortsätta njuta av nyutkommen skönlitteratur. Men visst saknar jag min tid som snabbläsare och de möjligheter till överblick och den arbetskapacitet den gav.
Nu har jag fyllt 90 år och de fina hälsningarna från tidigare kollegor och doktorander vid högskolan blev en glad överraskning! När jag ser tillbaka på åren vid Högskolan i Borås är det med glädje. Det var fantastiska år och jag trivdes mycket bra! Det var inspirerande att se magisterstuderande skriva uppsatser inom en stor bredd av ämnen, följa doktorander i erövrandet av forskningens intellektuella och relationella hantverk och ta en och annan strid för de små högskolorna och för jämställdheten inom universitets- och högskolevärlden. Jag är tacksam över att jag fått möjlighet att använda mina kunskaper och erfarenheter för att bidra till att något nytt och kreativt byggdes upp och glad över att andra nu tagit över stafettpinnen. Jag önskar er alla och Högskolan i Borås en ljus framtid!
