Svår balansgång när barn placeras – ny forskning belyser socialtjänstens bedömningar

2026-09-09

Kollage med porträttbild av teres hjärpe och genrebild som visar ett möte mellan en socialsekreterare och ett barn.

Hur går det till vid bedömningar om placeringar av barn och unga? Och vilka omständigheter får betydelse för om, var och när ett barn placeras? Ny forskning visar att det ofta handlar om en svår balansgång mellan barnets bästa och olika organisatoriska och strukturella villkor.

– Socialsekreterare resonerar påfallande lika i teorin om när och var de föreslår en placering, men utrednings- och bedömningsarbetet kantas i praktiken av stor komplexitet, föränderlighet och många osäkerhetsfaktorer, säger Teres Hjärpe, forskare vid Fou Sjuhärad Välfärd, Högskolan i Borås och universitetslektor vid Socialhögskolan i Lund.

I kommunerna ökar antalet orosanmälningar och kostnaderna för placeringar av barn och unga växer. Samtidigt är kvaliteten ifrågasatt i delar av både institutions- och familjehemsvården. Teres Hjärpe visar i sin forskning hur bland annat ekonomiska villkor och marknadisering av familjehemsvården påverkar relationerna mellan socialtjänst, familjehem och familjer med placerade barn.

– Genom att studera hur beslut om placeringar fattas går det att synliggöra både socialsekreterarnas professionella bedömningar och de organisatoriska och strukturella villkor som påverkar socialtjänstens arbete, säger Teres Hjärpe.

I sin forskning har hon undersökt komplexiteten kring bedömningsarbetet i sin helhet och de omständigheter på individuell, organisatorisk och strukturell nivå som får betydelse för bedömningar om placeringar.

Forskningen genomfördes i form av intervjuer och observationer med socialsekreterare, familjehemssekreterare och chefer inom den kommunala barnavården i sju svenska kommuner mellan åren 2022 och 2024.

Strukturella villkor har betydelse för placeringsbeslut

Det finns skillnader mellan kommuner i Sverige i hur många och vilken typ av placeringar som görs, vilket kan vara ett problem i förhållande till rättssäkerhet och likabehandling. Ofta leder det till att socialsekreterarnas bedömningsrutiner hamnar i fokus och att nya standardiserade bedömningsmetoder tas fram. Men Teres Hjärpe betonar att det i lika hög utsträckning handlar om omständigheter utanför socialsekreterarnas kontroll.

– Det är inte bara överväganden om barnets bästa som blir betydelsefulla, utan även organisatorisk verklighet, politiska beslut och välfärdspolitiska förändringsprocesser. Socialtjänsten behöver exempelvis alltid balansera den moraliska skyldigheten att tillgodose barnets behov mot det ekonomiska ansvaret att fördela begränsade resurser, säger Teres Hjärpe.

Osäkerhet i placeringsbedömningarna hänger samman med ständigt föränderliga omständigheter hos individen (barnens och föräldrarnas relationer och reaktioner), organisationen (budget, bemanning och organisatoriska gränser) och marknaden (utbud och tillgänglighet).

Brist på familjehem och konkurrens på en marknad

– Bristen på familjehem, och ”bra” HVB-hem, samt dynamiken kring kommunala och privata familjehemsaktörer som idag konkurrerar om familjehemmen, är en omständighet med genomgripande konsekvenser för vilka placeringar som blir möjliga. För socialsekreterarna kan idealet om ett gott föräldraskap krocka med pengaintresse och marknadslogik, förklarar Teres Hjärpe och avslutar:

– Lösningarna på dagens utmaningar inom socialtjänsten handlar inte bara om nya standardiserade och strukturerade bedömningsmetoder, utan även åtgärder som gäller exempelvis personalresurser och socialpolitiska ställningstaganden.

Den 6 oktober presenterar Teres Hjärpe sin forskning på ett öppet seminarium på Högskolan i Borås.

Läs mer om seminariet