– Jag ser två spår för vävning i framtiden, säger hon. Det första spåret där vävning och vävkunskaper behövs är inom textil konst och design samt för tekniskt avancerade industriprodukter, som exempelvis Smart Textiles. Det andra är den trend som finns med att göra saker själv, Do It Yourself, DIY, där människor själva tillverkar det de behöver för lusten att använda sin händer eller av andra skäl. 

Åsa Haggren har undervisat i bindningslära och vävning i nästan 20 år. Hon började som lärare på Väfskolan 1998, inte så långt efter att den utbildningen hade blivit en treårig högskoleutbildning under Textilhögskolan.
– Det var fantastiskt att se studenternas utveckling under de tre år de studerade vävning, säger hon. Både kunskapsmässigt och personligt. Det är också roligt att ha lite koll på vad de gör nu och se hur de använder de kunskaper de fick under utbildningen.

I Åsas uppgifter ingick också att hålla kurser i vävanalys, ofta i samarbete med Textilmuseet. Då skulle studenterna analysera en äldre väv och göra en rekonstruktion av den, så trogen originalet som möjligt. Därefter fick de ta inspiration från den äldre väven och göra en ny tolkning, med mer fria händer. 
– Jag skulle också utveckla studenternas förmåga att skriva om det de gör. Det är ett krav som har ökat successivt genom åren, och ibland kan det vara lite synd, eftersom en del personer är bättre på handens arbete än på att uttrycka det i ord. Å andra sidan har den som kan tala och skriva för sin sak lättare att få gehör för sin kompetens.

På Väfskolan arbetade Åsa Haggren tillsammans med bland andra Christina Rinaldo, som var skolans föreståndare i närmare 30 år. Hon har också samarbetat med Christinas företrädare Ulla Cyrus Zetterström, som även hon var föreståndare i nästan 30 år. 
– De var så hängivna vävningen och alltid i rörelse mot nya kunskaper, både för egen del och för eleverna. Några av de saker de har lärt mig har jag fortfarande med mig i min yrkesroll som lärare. Till exempel en respektlöshet inför att våga kasta mig ut i något som jag inte behärskar, och kanske bara låta det mellanlanda hos mig innan jag för det vidare till studenterna. 

Alla går grundkurs i vävning

Väfskolan lades ner 2009, och idag ingår vävning som del av de olika utbildningarna på Textilhögskolan. Därmed finns ingen renodlad högskoleutbildning i vävning längre, och inte heller så många möjligheter att gå en högre utbildning i vävning.
– Det tycker jag är synd. Sverige borde ha råd med en sådan utbildning. Men det tar lång tid att bli en skicklig vävare, tekniken tar tid och det är många parametrar som avgör det färdiga resultatet. Man måste helt enkelt väva massor för att kunna styra processen! De som gick på Väfskolan fick en bra grund för detta tack vare att de kunde ägna sig helt åt vävning. Det hinner inte dagens textilstudenter, eftersom vävning numera bara är en av flera textila tekniker som de lär sig. Då blir de beroende av andra, som har djupare kunskaper, när de kommer ut i arbetslivet. Det blir ett annat sätt att jobba på. 

Numera undervisar Åsa Haggren på Textilhögskolan, både i grundkurser och en del fördjupningskurser i vävning, men också i andra ämnen som designestetik. Alla studenter på Textilhögskolan lär sig grunderna i vävning. Vävkurserna utgår från bindningslära, så att studenterna ska förstå hur en väv är uppbyggd. Det är viktigt att provväva i både handvävstol och maskin. 
– De behöver känna vävningen i sina händer och få se vad som händer med tråden i väven och uppleva hur en liten skillnad i trådarnas täthet påverkar resultatet. Vi bygger upp kurserna lite olika, beroende på vilken utbildning det är och vad studenterna ska göra sedan. 

Fler och fler studenter fördjupar sig i vävtekniken, på kandidat- eller masternivå. Hon tycker om att se hur studenterna dyker ner i ämnet, ofta med små eller inga förkunskaper, och jobbar mer innovativt och respektlöst än någon som har grundlig kunskap om hur de olika momenten brukar utföras. 

Utställning som inspiration

Efter så många år som lärare i vävning och andra textila tekniker är Åsa Haggren alltså fortfarande positiv när det gäller ämnets framtid, och när det gäller framtiden för hantverk över huvud taget.
– Ja, jag tror absolut att det finns en framtid för den som kan använda sina händer, inte minst genom den starka DIY-rörelsen. Det kan vara allt från att spinna garn till sina egna vantar till att försörja sig som hantverkare. Hand och hjärna. Hjärna och hand. Det hänger ihop. Men jag ser också att de nya tekniskt avancerade produkterna som industritillverkas kräver väv- och hantverkskunskap för att kunna utvecklas på bästa sätt. Till exempel kan provvävar göras mycket snabbare för hand än i maskin, och det går att ändra inställningarna i en handvävstol snabbare än i en maskinvävstol. Det är ett redskap som är användbart för utvecklingsarbete, både tekniskt och kreativt. 

Vad tror du att jubileumsutställningen på Textilmuseet kan få för betydelse för vävningen på Textilhögskolan?
– Det är svårt att säga, men jag hoppas att unga människor som sett utställningen, där personer som har gått Väfskolan berättade om sina yrkesliv, känner att det faktiskt är möjligt att jobba med vävning, att kunna försörja sig på det. Jag vill att det ska inspirera dem och ge dem insikten att allt är möjligt. Det som Ulla Cyrus Zetterström och Christina Rinaldo förmedlade.

Text och bild: Lena M Fredriksson