I sitt tidigare arbete som distriktssköterska mötte Maria Lundvall ibland unga vuxna som sökt stöd för att de inte mådde bra, men som beskrev att de inte alltid kände sig lyssnade till vid besöket.

– Att samtidigt följa nyheter om hur psykisk ohälsa växer i den här gruppen, det väckte ett intresse hos mig. Livsfrågor verkar vara något som vi i vården ibland har svårt att möta, säger hon.

I arbetet med sin avhandling har hon framför allt intervjuat unga vuxna 17–27 år som sökt hjälp i vården, samt vårdpersonal. Existentiell oro är något som alla människor upplever då och då i livet och behöver inte innebära psykisk ohälsa.

– Det är ett naturligt fenomen att grubbla över livets mening, sin identitet och vem man är, det borde vi prata mer om. Hos de unga personer jag har intervjuat väcker den här oron känslor av att vara sårbar, vilse och svag. Det kan kännas som att leva nära ett bottenlöst mörker och när de väl söker vård har de bearbetat sin oro länge och redan försökt lösa det själva, säger Maria Lundvall. 

Kräver mod

Hon menar att det kan vara svårt att söka sig till vården för den här typen av frågor. Att berätta om sina tvivel och oro kräver mod, eftersom de känner att de utsätter sig för risken att bli dömda, ignorerade eller utpekade som svaga. Ofta söker de unga vuxna istället för olika fysiska symptom, som till exempel sömnsvårigheter. Utmaningen för vårdpersonalen blir då att våga lyfta på locket och ställa frågor om vad som kan orsaka sömnsvårigheterna. Och om personen berättar, är det viktigt att vårdpersonalen är modiga nog att först och främst lyssna.

De unga vuxna som Maria Lundvall har intervjuat berättar om olika bra bemötande. Det finns de som känner att de inte blivit hörda och sedda och de som har fått enkla råd, vilket gjort att de dragit sig undan igen. Det finns också de som beskriver riktigt bra möten.

Vad kännetecknar ett bra möte?

– Ett riktigt bra möte är när den unga vuxna och vårdaren möts i en relation som är öppen och inlyssnande. Där de unga vuxna får sätta ord på vad de känner innerst inne. Det i sig innebär en chans till återhämtning och en möjlighet att hämta kraft, säger Maria Lundvall.

Hennes avhandling bidrar med kunskap inom ett område som inte är så väl beforskat ur ett vårdvetenskapligt perspektiv. Tiden som doktorand vid Högskolan i Borås beskriver Maria Lundvall som spännande och utmanande, med gott stöd av sina handledare.

– Nu känns det väldigt skönt att få se framåt mot nästa steg, det känns spännande. Jag kommer att gå tillbaka som lärare på specialistutbildningen till distriktssköterska och grundutbildningen till sjuksköterska. Jag hoppas också att kunna fortsätta forska om ämnet, och då fokusera på unga som inte har sökt stöd.

Vad hoppas du att din avhandling ska bidra till?

– Jag hoppas att den kan ge en ökad förståelse för unga vuxnas tillvaro, så att vi som möter dem i vården, kan öka deras möjlighet till välbefinnande. De unga vuxna har en väldigt stor vilja att förstå sin livssituation. Den måste vi ta vara på i vården, för det är där vi kan stärka dem att hitta sin egen kraft till att möta livets ibland svåra utmaningar.

Maria Lundvall försvarade sin avhandling Sårbarhet, mod och inbjudan – Unga vuxnas strävan efter välbefinnande i en tillvaro präglad av existentiell oro vid Högskolan i Borås 15 januari 2021. Huvudhandledare var Elisabeth Lindberg, bihandledare Lina Palmér och Gunilla Carlsson. 

Läs mer

Maria Lundvall
Forskningsområdet Människan i vården